torsdag 7 maj 2015

Att starta en blogg...

Att jag skulle starta en blogg var inget jag trodde för några månader sedan... Att det var skönt att skriva av sig var en sak men att sedan utveckla det till att lämna dörren öppen för vem som helst att läsa mina innersta tankar... det var inte så lätt... 
Johan hade inte Facebook och jag frågade alltid om jag fick lägga ut bilder på honom... däremot var han väldigt nyfiken på vissa inlägg och vad vissa skrev... :)

Nu finns han inte kvar... så då körde jag över hans önskan till fördel för mig själv... Han valde inte att dö, det kan jag inte lägga på honom... men han tog ett beslut som han inte borde ha tagit... 
Då anser jag att jag får göra det jag känner att jag har samvete till... vad jag har behov av... det som får mig gatt må bra... att få leva och dela... 

Jag har insett att detta hjälper mig väldigt mycket... att få andra människor omkring mig och nu då helt okända människor, få dem att förstå hur rent ut av för jävligt det har varit... hur det har känts dess månader... detta år... året från helvetet... 

Nu när jag har gått tillbaka över ett år i tiden... gått tillbaka och tittat på mina inlägg på Facebook men också mina brev till Johan som jag har skrivit under sorgegruppens sessioner... 
Jag har läst... jag har gråtit... jag har skrattat... jag har återupplevt gamla minnen från sommaren och hösten... jag har även återupplevt gamla minnen från den underbara tid innan Johan dog... 

Tittat på bilder... sett hans vackra ansikte... hans leende... hela han... 
Jag skrev i något inlägg att jag ångrar så mycket... och det ä sant... jag ångrar hur jag ibland betedde mig mot honom... hur jag la mycket skuld på honom när det var tungt i vårt förhållande... 
I många situationer har jag varit den starka och jag har spelat på hans bortavarande arbete... spelat på hans svaghet... hans jobb... 
Tjatat om hans vikt... i alla situationer... I andra situationer har han varit den starke och jag den svage... men han har inte spelat ut mig... 
Idag önskar jag att jag fick chansen att säga förlåt för att jag inte valde rätt strider att strida för... att jag ibland blev en gnällkärring som alltid var tvungen att ha rätt... 
Nu när jag tittar på kort så ser jag min man... i sin helhet.. och jag tycker han är så sexig.. trots hans mage... Han är vacker och hans insida strålar ut... Visar vad som är viktigt... Han har aldrig under våra år tillsammans sagt att jag varit för tjock eller för rund... han har tvärt om visat sin kärlek och lust på många olika sätt... Det är smärtsamt att inse... nu när det är försent... men jag får förlåta mig själv... annars är det svårt att gå vidare... och det ska jag... gå vidare i livet och ta för mig för vad det erbjuder mig och barnen... 

Nu ler jag för mig själv... jag tänker på vårt sista gräl... det om när vi ska städa trädgården och vi utgår från att det är självklart hur vi skall utföra detta arbete... 
Jag går iväg och plockar lite... plockar fram sekatören för äppelträdet behöver beskäras... Johan går sin väg och börjar också plocka... på sitt sätt... 
Sedan möts vi i garaget... jag arg för att mina sekatörer inte ligger där de borde... han arg för att jag inte fattar vad vi ska göra... vi stannar upp där i garaget och stirrar på varandra... ilskna... sura... 
Jag börjar att försöka reda ut vad han menade med begreppet städa trädgården men han blir bara mer arg... Kan jag inte bara fatta att jag har fel och acceptera att han har rätt... !!

Jag minns inte hur jag svarade men jag tror jag blängde på honom, satte i mina lurar, gick till äppelträdet och började klippa... kommunikation på hög nivå... ;)

Johan var sällan långsint så efter en stund stod han där...en bit ifrån och tittade på mig... jag kommer ihåg att jag demonstrativt tog ur ena hörsnäckan och tittade uppfordrande på honom... Vad?!
Då tittar han så där som bara han kan och säger tjurigt... Ska du tjura länge till? 

Sen behöver jag inte berätta vad som hände... ;)

Nu efteråt inser jag ju att städa trädgården vore nog att plocka undan skräp som kommit fram efter vintern... ta bort allt granris från blomlådorna... se till att det ser snyggt ut... men jag  hade en annan agenda... jag hade ju just varit och lärt mig hur man skulle klippa träd... nyfiken och ivrig att komma igång... 
Nu blev vi sams... redde ut det världs stora problemet att städa trädgården... :)

Samtidigt kan jag vara ärlig och säga att jag kanske aldrig hade rannsakat mig själv så här djupt som jag gjort om inte Johan dött... jag hade troligen gått i samma hjulspår som innan... tills han tryckt upp mig mot väggen... eller hörnet i köket... och krävt att Sarah Johanna Wiklund skulle skärpa till sig... 
När han var irriterad fick jag ofta höra att jag nog allt var en Wiklund... med allt vad nu det innebar... 

Jag hoppas att jag har lärt mig en läxa... livets läxa... Att jag, i min nästa relation, kan ta med mig min kunskap om mig själv och göra det bättre... För en ny relation kommer jag att få... kommer jag att vilja ha... för ensamvarg är jag inte... även om jag kan vara ensam med mig själv utan att klättra på väggarna... och kommer den känslan över mig så finns alltid Leva & Dela som alltid finns där... i fysisk form och i digital form... 

Leva & Dela är en grupp människor som har genomlidit samma helvete som jag... de har alla förlorat en partner... förlorat en älskad... vi har olika ingångar till denna grupp men känslorna är de samma... 
Vi kan förstå och vi kan känna in på ett annat sätt... vi kan vara gräsligt ärliga och de har sett mitt allra innersta... mina demoner och mina värsta ansiktsuttryck för så som jag har gråtit med dem... och de har gråtit med mig... 

Man brukar säga att det alltid finns någonting positivt med allt som händer... efter Johans död har jag kämpat med att försöka hitta något som kunde vara positivt med att han skulle dras ifrån oss... ifrån sin älskade familj men det har ju inte gått... 

Inte förrän jag klev in på Gestaltstudion... inte förrän jag hittade mina nya vänner... mina systrar och bröder i Leva & Dela... Där finns det kärlek och förståelse i alla dess former... men framför allt... vi skrattar... så som vi har skrattat vissa gånger... skrattat till tårarna rinner... vi som är i sorg... vi som har kommit tillsammans pga att våra älsklingar dog... 

Jag fick aldrig välja om Johan skulle dö... om jag fått det så hade jag självklart valt Johan... hundra gånger om... men nu när sanningen slår en i ansiktet och ger en ett fullbordat faktum, så är det här ett okej alternativ... mer än okej... vänner för livet... någonting positivt... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar