Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gick bra, för det gjorde det... men visst finns det hela tiden en saknad... en tomhet som inte kan fyllas bara så där... eller kommer den någon gång att fyllas...?
Barnens pappa kommer aldrig tillbaka och min man kommer inte hem fler gånger... så är det bara och det får vi acceptera... och det har vi nog också gjort... till viss del...
Att det sedan är tungt att fira barnens födelsedagar är en annan sak... det känns himla konstigt att själv välja present, att själv komma på vad vi ska äta eller fika på... inte kunna ha hemliga samtal om innehållet i paketen... ingen att ligga i sången med och planera, skratta, gissa vad vår son önskar sig allra mest... undran om han kommer att bli glad...
Barnens födelsedagar är ju oftast någonting man planerar ihop.... inte alltid, det fattar jag... man skiljer sig och kan bli osams, sådant kan hända.... det vet jag av egen erfarenhet från min barndom...
Skillnaden är att vi skiljde oss inte... vi skulle ju bryta den trenden inom min familj... Så sa alltid Johan... det var slut på skilsmässor i vår familj...
Vid en skilsmässa tar kärleken slut för den ena partnern eller för båda men i vårt fall gjorde den inte det... och kommer inte göra det heller...
För min kärlek till Johan kommer alltid finnas där... barnens kärlek till sin pappa kommer alltid finnas där... men... det finns ofta med ett men... ;)
Min hjärta har inte en begränsning med ett visst antal människor som jag kan älska... det finns plats för fler... jag kommer träffa människor som jag kommer att bjuda in till mitt hjärta... att tycka om och älska... Jag hoppas att det kommer komma människor som kan bli en viktig del i mina barns liv...
Ingen kan byta ut deras pappa, så är det... men det kan finnas personer kring oss som kan fungera som ett stöd, som en extra vuxen kring dessa tonåringar... manliga vänner som kan vara den "faderliga" figuren...
För det är tufft att vara ensamstående mamma till tre tonåringar... det är lite mer tufft när de har förlorat sin pappa och mamman har förlorat sin man... det gör allt en aning mer svår rott...
Att veta hur man tankar och fyller på spolarvätska är väldigt bra men när sonen passerade mammas kunskaper om bilar när han var 5-6 år gammal... ja, då har man inte så mycket att komma med...
En pappas ord slår lite hårdare inom det området... en pappa med ett motorintresse... en mamma som kan baka, sticka, virka och sy har detta barn inte så stor nytta av... mer än att hon älskar honom i alla väder och står på hans sida... även när det skiter sig...
När man som mamma vill ha hjälp och stöd måste man gå utanför den närmsta familjen och be om hjälp... den andre föräldern finns inte närvarade i denna värld och kan inte hjälpa till vid däckbyten, hämtning från träningar eller när andra transportbehov uppstår...
Det tar emot ibland och speciellt i början... och man kan tro att man vänjer sig men än har jag inte det...
Man står hela tiden inför val ... Ska jag avstå från träningen när barnet plötsligt ringer och vill bli hämtad...? Ska jag stressa från ena stället till det andra bara för att jag inte vill ringa ett samtal... igen... och återigen be om hjälp när infrastrukturen i familjen Emilsson inte fungerar...
Ibland vill jag bara skrika ut min frustration... skrika rakt ut... be Johan dra åt helvete... Få honom att inse att det var inte bara han som dog... Hela vårt liv kapsejsade där ute på isen... Jag vill skrika att det är hans fel... allt ihop... Skrika...
Tyvärr hjälper det inte rent praktiskt... men det känns skönt för en stund... lättar på trycket som hela tiden byggs upp under en vecka med alla beslut... med all planering... med allt jobb...
Så när nu sonen fyllde år blev det jag som roddade i allt planerande...
Tack för mamma som finns och hjälper till med förberedelser... ser till att allt kommer fram som ska komma fram... och tack för vår andra familj som kommer hit och firar trots att mannen blir "ensam" karl... det blir så tydligt att det saknas en man som han kan prata med... men han sitter ändå där...
För oss betyder det så mycket att vissa saker kan bli någorlunda bra... inte som förut men ändå okej...
Det går inte att komma ifrån att han saknas oss... mycket... att man minns alla andra födelsedagar... även de som han inte kunde komma hem till men då firade vi ju en annan dag också...
Att få fira dem med andra är guld värt... att skapa nya rutiner och skapa nya minnen...
För att sitta bara vi, barnen och jag... det blir då så tydligt att vi är nu bara fyra... och det vet vi, för det är vi fullt medvetna om hela veckorna... vi flyr inte... vi ser bara till att de speciella dagarna blir lite mer än bara en dag... en vanlig tråkig dag där vi är en stukad familj...
Och en stukad familj är vi de övriga dagarna...
En gång var vi en fullt levande familj... nu har vi lagat denna familj med plåster och tejp... så att "benbrotten" ska läka... läka med ärr som påminner oss om vår förlust... läka oss till ett nytt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar