Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund
"Då ska man snart iväg på första uppdraget sedan den 18/3... Blandade
känslor. Hoppas bara att språket infinner sig i händerna o hjärnan... Har fått
mota ut SvampBob 4-kant som har bott i min hjärna i över fem månader.... "
Under den första tid som jag var hemma och var sjukskriven efter Johans död frågade många om jag inte skulle börja jobba igen... att det kunde vara bra att komma ut och socialisera mig... att inte isolera mig...
Läkaren frågade efter 2 veckor om jag inte skulle börja arbeta... jag minns att jag stirrade på henne... Är hon inte klok...?
Här kämpade jag med att kliva upp varje dag, varje morgon... kämpade mig ur sömnen där jag inte tänkte... där jag var fri... fri från vardagens plågor...
Varje morgon klev jag upp och insikten slog mig lika hårt varje gång... Johan var fortfarande död... Han hade inte kommit hem under natten, satt sin nyckel i låset och smugit in.... krupit upp bakom mig, lagt sig sked... han levde inte... han var död...
Att vakna till denna insikt går nästan inte att förklara... det går inte att förstå... för när jag kommer ned hallen och ser vår älskade tavla med alla våra bilder... då går det inte att ta in att min man är död...
Att då gå upp och duscha varje morgon tog nästan all min kraft... all den kraft som skulle räcka till hela dagen och kvällen... all den kraft jag skulle ha till att orka med mina juveler...
För det många glömmer i allt det här är att jag är inte ensam om att vara i sorg... Jag har tre barn som också sörjer... jag har en svärmor och en svärfar som blev tvungna att begrava sin son... mina föräldrar förlorade sin älskade svärson... jag kan fortsätta i alla evighet känns det som...
Jag är inte ensam ägare till sorgen efter Johan... för mig blev det viktigt att prata och gråta med andra medsörjande...
Jag kunde inte lägga mig ned och "dö"... jag måste ha energi till mina barns sorg... att försöka förstå dem och deras individuella sätt att sörja...
I detta hus har vi fyra olika sätt att ta oss igenom denna sorg...
Att jag skulle ha ork över till mina arbetskollegor och till våra kunder fanns inte på kartan...
i mitt arbete som teckenspråkstolk möter jag mängder av olika människor och jag hade problem med att överhuvudtaget ta mig till affären och handla...
jag fick anstränga mig att utföra vissa sysslor i huset... Många långa stunder satt jag i en solstol ute på gården och gjorde just det... bara satt...
Mitt liv under denna tid bestod av min familj och mina vänner... Båten blev en stor terapisession... allt arbete med den där det inte krävdes att jag skulle tänka... jag bara gjorde... "ge mig skiftnyckel" eller "hämta buntbanden"... det klarade jag av men inte så mycket mer...
I mitt jobb ska jag lyssna på en röst, omvandla det till meningar på ett annat språk som inte är mitt modersmål sedan ska händerna utföra mirakel... eller så ska jag avläsa den döve, förstå vad den säger och sedan få ut meningar och ord på mitt egna språk... det fungerar hyfsat normalt sätt... när mitt liv var "normalt" och SvampBob inte tagit över min hjärna...
Nu är inte mitt liv så normalt längre och när jag inte ens kan få ut meningar som "hämta tidningen" eller säga rätt namn på rätt unge så kändes det ganska avlägset att börja jobba igen...
Jag minns att när jag började ta mig utanför gården till offentliga platser så var jag som i min egna värld... som om jag hade en låda med genomskinliga väggar runt mitt huvud... jag såg bara det som fanns i min låda...
I början så sträckte den sig kanske 30 cm utanför näsan... folk såg mig och hejade men jag såg dem inte... de var tvungen att gå fram och mer eller mindre ta på mig för att jag skulle reagera... tror att det blev som ett skydd från alla blickar och från de människor jag inte ville träffa... de som sög ur mig min energi...
Den strategin fortsatte när jag till sist började arbeta igen... Jag försökte vara här och nu... se de människorna som jag skulle arbeta med... inga andra...
Jag började på 25%... en vecka.. sedan gick jag upp till 50% under tre veckor och återvände sedan till 25% igen...
Jag förvandlades till från "söta snälla silver Sarah" till den "häxan surtant"... jag orkade inte med mina barn som behövde sin mamma mer än någonsin... jag fixade inte att sköta hemmet... ingenting fungerade så jag drog i bromsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar