Inser att jag saknar Johan en hel del... Saknar inte bara honom som person men även allt han tog med sig i graven...
Allt det där som gjorde oss till en familj... en mer hel familj...
Vi är en familj idag också men en annan typ av familj...
Den gamla familjen Emilsson bjöd hem folk på mat, fest, spelade canasta med grannar... Åkte till fjällen med vänner och skrattade gott, åt gott och njöt av livet...
Jag saknar det där livet något enormt... ❤️
Barnen och jag famlar lite i den grådisiga världen för att hitta ett stadigt fotfäste...
Den här känslan gör att många av oss stressar ut i livet med en ryggsäck som inte är genomgången utan bara undanställd i en garderob.
Vi vill så gärna delta fullt ut i livet, vill vara kär och galen, vill umgås som vi en gång tidigare gjort...
Känslan av saknad ligger på fler plan... inte bara den personliga saknaden av den döda, den förra partnern som flyttat... Änka eller skild, ibland känns det likadant...
Livet som det var innan... när inbjudningar kom, när man fick delta, när man kunde delta...
Idag kom känslan över mig att livet blev så annorlunda när Johan dog... så många saker blev förändrade...
Inte bara att han dog och han försvann och tog våra hjärtan med oss...
Vänner "försvann", pengar försvann, livet i sig dog, livet slängdes in i en vägg och landade på marken där det blev trampat på...
Livet blir inte som vi planerat, så är det, jag är fullt medveten om det...
Låter som jag är en aning negativ... ;) men jag vill också påpeka att nu efter två år så finns det många glädjeämnen i mitt liv...
Frågan om jag hade lärt mig bugga om Johan levt... det hoppas jag då vi faktiskt kunde bugga tillsammans trots mitt dominanta sätt... ;)
Saker som jag gör idag skulle jag troligen inte ha gjort om Johan levt... så är det...
Riktningar ändras efter kriser... det betyder inte att det är sämre för det, bara lite annorlunda...
Jag är tacksam för så mycket i mitt nya liv och jag är himla glad att jag rotade i min jäkla ryggsäck, att jag inte gömde den i källaren och körde racet "att vara stark och duktig"...
Jag har sett mina demoner i vitögat... Jag har grävt och lyst med min LED-lampa på alla fula monster under sängen... Har vågat möta mina rädslor, satt ord på mina farhågor... betat av dem en efter en... med starkt hjälp och påhejning av Sorgegruppen och våra ledare...
Jag har en demon kvar att möta och den kommer jag, tillsammans med mina barn att utmana på 2-årsdagen... Olycksplatsen vid Hornavans strand... ❤️
Det känns som att det är den sista stora sten som ska lyftas på för att få full "frid"... Den sista pusselbiten ska läggas i vårt stora livspussel...
Sen är jag troligen lite mer redo att möta livet, möta min framtid med en lättare väska på ryggen. Redo att utmana mig själv tillsammans med mina juveler... Redo att möta livet med dess utmaningar av glädje och sorg, misslyckanden och vinster...
Njut av helgen, omfamna varandra, säg orden "Jag älskar dig", våga visa dina känslor, visa att du bryr dig... Det kostar inget men det ger så mycket!!! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar