Just nu är jag extra ödmjuk inför mitt egna liv och min kamp mot "livet"...
Jag har varit i helvetet och vänt men som sagt den sista tiden har jag känt vittring på livet igen...
Under tiden från Johans död fram till idag har jag ofta satt mig ned, varit i känslan och kanske tagit en extra chokladbit som lite extra tröst... Jag har inte flytt undan den extremt jobbiga känslan av vanmakt och ångest... den har bott med mig i nästan två år... jag har lärt mig vara i den istället för att fly... sista tiden har den minskat successivt för att nästan försvinna helt.
Så glad som jag har varit de sista veckorna är helt fantastiskt... Folk har frågat vad som är på G med mig... "Du lyser... Det gnistrar om dig... "
Jag blir glad att min förändring syns genom mina ögon och genom mitt skratt...
Just nu kom jag ned i en liten svacka men då är det bara att klättra upp igen... På med grusskorna, ned på alla fyra och klättrade ge sig i lag med backen...
Min poäng är att jag numera flyr... Jag flyr till träningen när det blir tufft... när vägen blir för gropig... när rastlösheten och ångesten griper tag...
Visst är jag kvar i känslan, den tar jag med mig på löpbandet och bearbetar där men jag sätter mig inte ned och fikar... och mumsar...
Pratar och tycker synd om mig själv gör jag fortfarande... med mina stackars vänner som stå ut med mitt ältande... ;)
När jag nyligen fick ett litet bakslag så kom inte känslan av att nu måste jag tröstäta utan istället packade jag träningsväskan... eller den står alltid färdigpackad i hallen... och så stack jag till gymmet en fredagskväll kl 18:30...
Är det normalt...?
Jo men i alla fall för de tjugo personer som var där med mig...
Sedan fick jag bearbeta mitt dilemma under 4 kilometers löpning vilket är mitt personbästa på många långa år... när bandet helt plötsligt stannade hade jag visst gått tjugo minuter till...
Jag stack ut näsan och fick den lite bränd... Jag är ju nybörjare på det här med hur man ska ta sig ut i världen igen...
Hur vet man att det man ser och känner är sant...?
Hur vågar man lita på sina känslor och hur ska man kunna analysera det man ser så att man inte går på en nit...?
Inte en blekaste aning bevisligen...
Men som en av mina vänner sa till mig... "Du är stark och modig som vågade..."
Det försöker jag nu intala mig i min självömkan... och när jag lyfter vikterna på gymmet... eller springer på bandet...
Jag har inte gjort något fel... jag lade an bågen, missade tavlan, förlorade och får gå vidare...
Jag menar, vem vinner 100 miljoner på lotto första gången man spelar... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar