Kan man säga så som "änka"...?
Att jag är glad för det liv jag fått fast det inte var ett liv jag ville ha...?
Jag anser att jag får det... jag får vara glad och jag vill få vara glad...
Att gå från nästan sprudlande lycklig med mannen i ens liv till att bara vilja dö ifrån all smärta som hans död orsakade... att ha legat i en hög, så sargad och så trasig... utan vilja att leva vidare... med filter framför ögonen, ack så svarta filter...
från botten av den djupaste ravin som finns till att idag känna glädje och livslust...
Att ha varit i den kropp som låg där som ett kolli, ett tomt skal utan styrfart och idag står jag med samma kropp och har en massa känslor som inte fanns för två år sedan... det är helt galet, helt sjukt...
Vilken jäkla resa...!!!
När man står där, ensam och övergiven med titeln änka tror man att jorden stannat, att livet är slut... det kan omöjligt komma en dag då man återigen ler och är lycklig... det går inte att ta in...
Nog sa jag att jag en dag kommer träffa en annan man, någon ny men innerst inne förstod jag aldrig hur det skulle gå till för mitt hjärta tillhörde Johan... alla hjärtats olika fack innehöll minnen från mitt liv med honom...
Hur skulle jag någon gång byta ut alla mina minnen med honom mot minnen med en ny man...? Det fanns inte på min världskarta... för det var alldeles för avlägset... för tidigt... i alla fall för mig...
Det tog två år innan jag kom till den insikten att jag vill gå vidare... eller det är nog fel... Den insikten kom tidigare men jag var... är inte mogen förrän nu...
Nu kan jag tänka på Johan utan att det smärtar, utan att saknaden kväver mig... utan att tårarna rinner ned för kinderna...
Saknaden finns där och den kommer nog alltid finnas där... han var mitt allt och barnens far... Konstigt vore nog annars...
Nu undrar ni nog om jag träffat någon annan men så är inte fallet...
Och det känns så bra att jag fick komma fram till vetskapen om mitt livs mående utan att en man lockade och pockade...
Visst finns det ett pockande men det är från min kropp och min själ som börjar knacka på och säga:
Hallå!!! Det har gått två år, kan du tänka lite på oss också...?
Å nu tänker jag på mig... på mitt liv och min framtid...
Att få gå ut som Sarah och inte änkan Emilsson... det är en inre skillnad...
Förut såg jag mig själv som den sörjande och kände en viss press på mig... inte bara från samhället men från mig själv... Att man ska vara på ett visst sätt när man mist sin man... när man är änka...
Oskrivna regler och normer som jag nog följt under två år fram tills nu...
Nu har jag nog ändrat beteende en del... för nu är jag redo att axla den glada, spralliga, sprudlande, galna Sarah...
Den Sarah som fanns innan Johan dog... den han föll för, den han flyttade in hos efter en månad... den han förlovade sig med efter ett halvår och den kvinna han gifte sig med fyra år senare... och fortsatte vara gift med, trots hennes heta temperament, fram till sin död...
Nu är hon förhoppningsvis tillbaka... skrattandes och dansandes mot livet som Sarah... the evil little witch... ;)
Det finns en sorgsenhet i detta...
Jag har inte min allra bästaste vän här hos mig... att kunna berätta för... berätta om mitt nya, aktiva liv... dela mina historier med... skratta med när jag berättar om min vad som hänt under min dag...
Han är död och det känns skit... riktigt jobbigt att han inte finns hos mig när jag behöver honom...
Jag har andra minst lika viktiga vänner men Johan var min närmsta vän... den jag pratade mest med, varje dag... lite "pillowtalk"...
Jag saknar honom väldigt mycket... även om jag pratar med honom mellan varven så svarar han inte... vilket betyder att jag får rätt hela tiden... inte så utvecklande kan jag tycka...
Jag behöver någon som kan "trycka" till mig när det behövs, ta ned mig från mina höga hästar... någon som kan informera mig när/om jag har fel... fast det händer ytterst sällan... ;) ... att jag har fel menar jag...
Får man vara lycklig efter två år av sorg...?
Mitt svar är: Absolutely!!!!
Har det gått tillräckligt med tid efter Johans död...?
För mig har det gått tillräckligt med tid men det är så individuellt... det finns inga regler om när det är rätt eller dags...
Så därför känner jag mig så... så... så glad...!
Johan står nog o ser på mig med ett leende... Hans Sarah är tillbaka... sorgsen kan jag tro då han inte får vara med på min nya resa...
Livet är här och nu, det väntar inte på oss... I nästa krön kanske McDreamy står med sin Porsche... eller McSteamy med en Fiat... eller MrDickhead med sin Harley... man vet aldrig vad som händer och det är väl tur det för hur kul skulle det vara... om vi redan innan visste hur allt ska bli i våra liv...
I och för sig så kunde Johan kanske ha åkt rakt där han svängde vänster och tagit till vänster där han svängde höger... och på så sätt levt i dag... Det hade varit nice... ❤️ riktigt nice... men vi lever inte i Landet Ingenstans...
I dag är jag tacksam och glad för min helg har varit toppen... och så många toppen helger har det inte funnits de senaste åren...
Jag har hunnit med en middag med min bror och hans familj ❤️, krogen med lite dans... nära dans... ;)
Båten fick en uppfräschning inför kommande iläggning och jag fick äran att umgås med mina fantastiska grannar... God mat i kombination med sällskapsspel och många skratt...
Mina barn kom hem när de skulle ❤️...
I dag fick jag "njuta" av min Majsan... i affärer, vid provhytter var hon ett stöd i jakten på kläder...
Hon gillar att hänga med mig och bara det är en vinst... Hon skapade ett collage av mig... ❤️
Jag fick en bok av min "andre man i livet"... egentligen är han min enda man i livet då Johan är död men han är bara min till låns...
Sitta i solen med sin familj och fira "vår" sexåring är bonus X 1000...!!!
Avslutar eftermiddagen med bugg tillsammans med bror... skratt, snurrar, vänner och en massa leenden...
Varför dansar inte fler...? Vilken terapiform!!! Som par eller som en enkel individ som jag...
Livet rullar på och jag följer med... med ett leende på läpparna...
Gropar kommer och falla ned i dem kommer jag kanske göra men vet ni vad...?
I dag struntar jag i det och istället så ler jag och tänker: när den dagen kommer så har jag troligen en lösning färdig då... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar