Jag blev inbjuden att följa med till Norrland av en vän... ursprungligen en beställare till Johan men som blivit en vän till oss... Ett gäng som skulle fara uppåt och normalt vore det nog han och Johan som skulle ha åkt tillsammans med "kockfaan"...
Nu frågade de mig... om jag ville följa... och det ville jag...
En tripp att ladda upp batterierna... för det behövs... Det är ett ansvar att vara ensam vårdnadshavare om sina barn... att ta alla beslut själv och ha den mesta markservicen själv... och lite till...
Jag tror jag har släppt ansvaret fyra nätter totalt sedan Johan dog och det sliter lite på kraften... Hur mycket jag än älskar mina tre fantastiska barn så kan jag inte bortse ifrån att jag sett fram emot denna resa då jag bara ska få vara Sarah...
Med barnen i gott "förvar" med mor och svärmor så drog jag då till Arlanda för att möta upp dessa människor... Två som jag känner men två jag aldrig träffat... Fem nissar på sin väg till nya äventyr...
Nu när jag ligger i sängen och summerar detta äventyr så ler jag... Vilka fina människor det finns! Varma och goa, fyllda med humor och känslor. ❤️
Nog förstod jag att det skulle bubbla inuti mig med olika känslor under denna weekend... det fattade till och med jag, trots mitt ljusa hår... ;)
Att återigen komma tillbaka till den kommun där Johan dog... Känna och vara, nu utan mina barn... Jag kunde bara få vara mig själv utan att ta hänsyn till barnens känslor men jag inser snabbt att jag är nog likadan med eller utan dem... Jag känner och reagerar ganska det samma, vare sig de är med eller inte... Jag är jag...
Återigen fick jag vara med vännerna i Arjeplog, i deras hem... sova i samma säng som förra gången... en trygghet som känns så bra.
Att få må bra utan dåligt samvete och utan skam... Det är så innerligt skönt... känns som en frihet jag inte känt på lång tid... inte på två långa år...
Den enda gång som magen drog ihop sig och det blev aningens svårt att andas var när vi svängde in på vägen som skulle ta oss ned till deras sommar/vinterstuga... Då kom en minnesbild upp från 2010 när vi var där med hela familjen, Johan och jag och barnen... Då riste det till i kroppen men den försvann ganska snabbt...
Inte en gång under denna helg har jag känt mig som femte hjulet under vagnen... fast det borde rent logiskt vara det sjunde hjulet... ;)
Vi har skrattat, vi har skojat... vi har ätit och vi har ätit... Jag fattar varför kocken blev medbjuden... Vilken god mat vi har fått!!! Röding och abborre, ren och älg... Me like!!!
I allt vi har gjort har det funnits en saknad... Johan skulle ha passat in i alla situationer vi var i, i alla stunder, på alla platser... en saknas som finns men inte smärtar... en saknad som syns då vi var sjuoch inte åtta... en saknas som märks då ett skratt saknas... en saknad som blir tydlig då värden är ensam med att förbereda alla skotrar och nilapulkan...
En saknad som vi alla har accepterat även om det tagit oss emot... ❤️
Jag har ju redan åkt skoter då vi var här för en månad sedan men nu fick jag köra själv... något som jag inte gjort sedan Johan dog... Skotern som Johan for på sålde jag efter dess renoveringen då jag inte längre har något behov av en snöskoter... Det var nog mest Johans behov att ha en sådan...
Nu fick jag återigen sätta mig på denna muskelmaskin och vara den som styr...
Jag hade förväntat mig ett magknip av lite ångest och oro men den kom inte... Istället kom igenkänningsfaktorn med ett leende och en lättnad... Jag har gjort detta förut!
Trots att vi åkte på en sjö, lik den som tog Johans liv så fanns där ingen oro eller rädsla... inga jobbiga känslor att fightas med... bara en lättnad och ren glädje... Jag kunde bara få åka och njuta av upplevelsen...
Att stanna till, få ett eget uppborrat hål i isen, sitta på skotern med pimpelspöet i handen och försöka locka till sig en öring eller en abborre ute på sjön med vinden lätt vinande omkring sig... alldeles stilla... bara insupa allt omkring sig... Magiskt!
Tid för tankar, tid för självrannsakan, tid för sig själv... och för skratt vänner emellan...
Denna resa har innehållit så mycket... så många stunder där det borde ha varit jobbigt men inte blev så... många stunder till samtal om Johan och olyckan... samtal om barnen och min/vår terapi... nyttiga samtal men också många roliga samtal... samtal runt brasan med den förtrollande elden, samtal kring matbordet och samtal i bastun... och snöänglar utanför bastun... ;)
Jag fick chansen att ta för mig av det jag vill ha och göra med mitt liv... Åka skoter uppför fjället, gasa på och se att jag kan kontrollera muskelknippet under mig... skotern alltså... ;) glida fram mellan granar och tallar, ducka för grenar och sedan fara ut på isen igen... trycka in gasen med tummen och känna motorns kraft när vi far fram över sjön...
Jag fattar till fullo varför detta var Johans stora intresse... hur det kunde kicka igång honom, hur det lockade honom... Synd bara att han inte får dela denna stund med mig... Hoppas han såg mig där jag satt på skotern, i det skoterställ han köpt till mig, susandes fram över Storavans is med ett leende på läpparna... ❤️
Ett steg i mitt liv... jag höll på att skriva ett steg mot framtiden men framtiden är ju nu... Allt jag gör händer nu... Mitt liv pågår för fullt och jag lever det... Vissa dagar till 100% och andra dagar med en viss minskning av procenten... Jag väntar inte på att mitt liv ska börja... jag väntar inte på att mitt liv ska bli perfekt... jag lever mitt liv just nu och som det är just nu... Vem vet vad som kommer att hända längre fram...
Detta är mitt liv och det är jag som till största del bestämmer vad som ska hända eller när det ska hända... någorlunda i alla fall...
Ibland vill ödet något annat och då får man bara följa med... Go with the flow...
Som en i detta roliga gäng uttryckte sig:
"Det är bra att det blev som det blev när det inte blev som det skulle..."
Tack för denna stund i mitt liv. Den gör jag med glädje om igen... men dock med lite mer sol... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar