Solen skiner, det är -20 grader ute, trött efter gårdagens besök i Brunnsparken men ändå så ler jag... :)
Dans med vänner... och okända lite mer äldre människor ;)...
Tänk att det kan göra en så glad... och svettig... och trött i benen...
Hade någon frågat mig i november månad, om jag trodde att livet gick i dur i januari hade jag nog bara pekat finger och dragit täcket över huvudet... gråtit och gråtit...
Jag har kämpar med näbbar och klor för att ta mig tillbaka till livet... Ja, jag har ju "levt" hela tiden men varit mer som en levande död... en zombie utan mördarinstinkten...
Jag har gråtit, svurit, skrikit och gråtit lite till genom de snart två åren efter att Johan lämnat oss i förtvivlan...
Gått från det mörkaste mörkaste hål, genom en snårskog av känslor, klättrat grusgropar... ja, i det verkliga livet också genom den military training som jag galet nog anmälde mig till...
Jag har stått på kanten till ravinen, velat hoppa och lämna allt bakom mig, i förtvivlan och ångest över att Johan dog och jag fick stå kvar här ensam... med min barn...
Det tog nästan två år innan det verkligen vände... för jag tror till 100% att det verkligen har vänt...
Livet har kommit tillbaka till mig, fast i en annan form... I form av bugg, dans, nya vänner... De gamla håller jag i så hårt jag kan och hoppas att de finns kvar hos oss till livet vill oss annat... ❤️
Vem hade kunnat tro det...? Inte jag...
I min realistiska värld, utan hjälp av SvampBob, så kunde jag förstå att man till sist kommer att kunna fortsätta leva ett rikt liv...
Men i min sorg värld, där SvampBob har bott med mig, så har detta inte varit en möjlighet... det har varit så gräsligt tufft och svårt, att bara vilja stiga upp, sätta på ett leende och kliva ut i vardagen... fast jag har önskat och hoppats att det någon gång skulle vända...
Många har sagt till mig att det nästan inte syns på mig att min man har dött för jag ser så glad ut... så fräsch...
Nu tror jag att jag är sådan som hellre ler än att visa mitt hela inre... Låter den lilla glädje som dock många gånger finns i ett sorgligt liv, lysa för att kunna andas... för att orka steka pannkakor till sina barn... för att orka hantera alla fel som uppstår med båten, huset och bilarna... D
För en sak upptäckte jag relativt snart efter Johans död... Livet fortsätter att jävlas... Det spelar ingen roll att ens partner ligger kremerad i en liten ask under gräsmattan i minneslunden... Det kastas skit på en i alla fall... Skit som ibland har sten i sig...
Det vi har fått gått igenom under de här två åren kan jag inte önska min värsta fiende... Det är inte värdigt, det är inte humant men ändå så är det en del av vår vardag... Det händer nästan alla familjer... Rika eller fattiga, vackra eller fula... Ingen kan täckna en försäkring mot det... Vi kan se till att vi är försäkrade så att livet rent ekonomiskt kan fortsätta men ingen peng i hela världen kan ersätta en man eller en pappa... en fru eller en mamma... en partner... ❤️
Livet är nu... det pågår runt omkring oss hela tiden... varje dag, varje minut...
Skjut inte upp saker tills ni blir pensionärer... Vissa får aldrig uppleva den dagen då de ska leva på en minimilön efter att ha slavat hela livet... Din partner kanske insjuknar i någon sjukdom som gör att den inte kommer kunna delta i det ni väntar på... Gör det nu om det är möjligt... Älska nu... Lev det liv som ni vill leva nu...
Vi vet inte vad som kommer att hända sen... vi gissar och spånar... läser och tolkar heliga skrifter... men vi kan inte till 100% säga vad som kommer sen...
Hade vi vetat att Johan skulle dö hade vi gjort vissa saker annorlunda... Njutit mer... Älskat mer... Kramats mer... Fyllt i Johans pensionspapper på rätt sätt mer... så många mer...
Men om jag ska summera vårt liv så fanns det bara små saker som jag velat gjort annorlunda men de sakerna hade jag å andra sidan aldrig lärt mig om Johan inte dött... så den förändringen skulle troligen aldrig ha kommit av sig självt...
Vi skaffade barn som unga trots jobb och karriärer... Vi... Johan köpte oss en båt... Vi delade kärleken till vinterlivet till våra barn och till sist till vår andra familj... ;)
Trots ungar, gap och skrik hade vi ett rikt liv... även om vi ofta fick vända på slantarna... Vi höll i, vi kämpade, vi brast, vi plåstrade om oss, kämpade vidare, älskade och levde livet...
Jag är så innerligt glad att Johan valde mig som mamma till sina barn, valde mig till sin fru... valde in mig i sin familj...
Tur att han inte gav upp sina försök att få till det med mig... den envisa, smala rödhätta jag då var... ❤️
Idag blir en bra dag och jag ska insupa varje ögonblick... vare sig det är att plocka ur diskmaskinen, frysa om fingrarna när jag hämtar in ved, köra barnen till vårt lokala alpina resort...
Kan man le, springandes på löpbandet fast benen är som trumpinnar och svetten rinner längst ryggraden, ja, då minsann kan man le när man mår bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar