Från Facebook
"Som många av er kanske har förstått så har jag o Johans kusin Ann-Mari träffats i
veckan.. Hon förlorade sin/vår älskade Ulf i cancer för
snart två år sedan... Jag o barnen förlorade vår/er älskade Johan för fyra
månader sedan så hon kan verkligen förstå... Att det dykt upp många kort
beror på alla neddykningar i fotoalbum, hårddiskar o bland våra minnen...
Livet
är tufft o det suger ibland... men det finns många ljuspunkter så glöm inte att
ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG lämna er älskade utan att hon/han/hen vet hur älskad den
är, hur snygga ben den har eller hur sexiga du tycker att hon/han/hen är för du
vet aldrig om du kommer få säga det igen... "
Den här bilden togs för många år sedan, 2009, när familjen Svanbergs åkte med oss till Johans släkts semester hem... Vi står och väntar på båtfärjan som ska ta oss över till paradiset i den finska skärgården... Jag tog kort på deras son som sover så gott... att våra änglar kom med i rutan var en bonus... med det är lite spooky... att de båda tre och fem år senare är döda...
Där i kön till färjan tar jag denna underbara bild på en blek göteborgare och en brunfet, underbar finsk man... den finns med på tavlan i hallen som en påminnelse om att familjen kan vara stor... många gånger större än blodsbandets begränsning...
Han blev gräsligt brun... så himla orättvist... han gick ut ett par varv i trädgården och sedan var den första brännan lagd... att han sedan jobbade med att fräsa asfalt och var ute större delen av sommaren påverkade nog en del...
Hans motto var: hellre brunfet än blekfet... <3
Att umgås med människor som förstår underlättar vardagen... man behöver inte förklara allt... de fattar varför barnen beter sig som det gör... tycker kanske att barnen är ouppfostrade eller elaka mot mamma som är ledsen och sörjer sin man... men de sörjer ju också sin pappa...
För barn har ett annat sätt att sörja än vi vuxna... de är mer här och nu... små barn ställer mer raka frågor... "Varför simmade han inte in till land?" " Kunde inte Emil simma?" " Varför är alla så ledsna... mamma du har ju sagt att vi alla ska dö en dag...?"
Här är det viktigt att vi vuxna svarar så ärligt som det bara går...
Mina tre barn sörjer på olika sätt och jag på mitt sätt... alltså fyra olika sätt i samma familj... det är inte alltid så lätt att stödja när man själv sörjer på ett annat sätt...
Jag är öppen och har ett behov att prata och skriva...( nähääää.... ;) ) men två våra barn har inte det... ett barn har alltid varit nyfiken av sig och har ett behov av detaljer... ett barn blir ofta ruskigt arg och skäller och skriker och slår... inte ofta men när det händer så är det väldigt energikrävande... man vill bara säga till honom att skärpa sig men hur skärper man sig ur en sorg... det tredje barnet drar sig undan och vill vara ensam...
Det är väldigt tufft att stå utanför och inte kunna hjälpa sina barn... jag har nu kanske hittat sätt att hjälpa dem genom att låta dem bli arga, låta dem dra sig undan men jag tar hela tiden kontakt... kollar att det är någorlunda bra...
Och vad är då bra...? Det skiljer sig från individ till individ... Man måste hela tiden ta beslut och man vet inte förrän långt senare om det var ett bra beslut eller inte...
Mitt braiga liv blev ett ruskigt jobbigt liv... på några minuter förändrades allt... min mans beslut tillhör kategorin dåliga beslut...
i det här ruskiga livet behövs energipåfyllnad och att då får träffa Johans kusin men sina barn är urskönt...
Att vi sedan valde en biofilm som fick oss alla att gråta var ju kanske inte ett strategiskt bra val... eller varför inte...?
Draktränaren 2... för er som inte har sett den så kan vi väl bara avslöja att någon dör på slutet... Jag satt längst ut på raden med ena sonen bredvid mig och sedan satt nästa... Minstingen brukar hålla koll på mamma när det blir en känslig situation och han tog min hand... sedan upptäckte han att brorsan hade det tufft bredvid sig och erbjuder sig att byta plats... raringen... men istället för att byta plats höll vi varandras händer över N's knä... en enighet... jag och mina små... vi håller ihop i slutänden även om det ryker om oss många gånger...
Fast ska man gråta kan man väl lika gärna göra det på bio...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar