Från Facebook
"Avslutar denna dag m Bond efter att ha lyssnat till ljuv filmmusik i
Ervalla kyrka m Anna, Patrik o Birgitta.... Självklart
avslutades det hela m Gabriellas sång...
Han fanns med oss hela tiden, vår älskade o saknade Johan..."
Han fanns med oss hela tiden, vår älskade o saknade Johan..."
Ibland tror jag att vissa människor har en speciell gen som drar till sig sorg och tragik... Gick till kyrkan på en konsert med filmmusik och självklart så kom flera sånger från Johans begravningslista men också musik från begravningsgudstjänsten... Gabriellas sång... Marie Fredrikssons Tro...
Varför utsätter man sig själv för sådana saker...?
Hade det inte varit enklare att ligga under täcket i vår gemensamma säng där det inte gör något att man gråter... där är det ju ingen som ser...
Nej då, i kyrkan,dock inte fullsatt men många människor... där ska man sitta och ögonen fylls med tårar som långsamt rinner nedför kinderna... näsduken blir blöt och maskaran svärtar ned...
Fast i denna offentliga sorg finns det en skön känsla... att våga sig ut och se världen...
Efter Johans död levde jag i min trygga box... jag såg ingenting annat än det som var i min box... i början var den så liten... kanske några centimeter utanför nästippen... jag missade så mycket runt omkring mig... eller missade är kanske fel ord... jag missade inte, jag kunde inte ta in... min hjärna var full... är full...
En annan aspekt är ju också den att jag fokuserade på det som var viktigt... de andra i kyrkan var inte viktiga för mig... det var vännerna som satt bredvid mig och delade min sorg... som grät lika mycket som jag... vi behöver ju inte vara alla till lags... räcker med mig själv och de närmaste...
För en sak är säker... det hjälper att gråta...efteråt är man så trött att man orkar inte tänka mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar