De flesta av oss vaknar upp till en dag som är jämförbar med den som var igår... en dag som alla andra... en dag där kanske det har hänt några speciella saker som en vanlig dag kan innehålla... som att tex välja att avsluta sin katts liv... en katt som har fötts i vår källare för 17 år sedan... en katt som har hängt med familjen Emilsson genom denna resa... katten som mötte upp husses bil efter hans resa men möttes av någon annan eftersom husse låg död på läkarstationen i Arjeplog...
Jag tog det valet att avsluta kattens liv... men den "lilla" händelsen föll snabbt ned på fokusstegen... för andra saker klev in och tog över... jag fick en chock av ett inlägg på Facebook... en man som jag en gång i tiden kände var död... borta... död...
Idag vaknar hans familj, en släkt upp till ett helvete... idag slår de upp ögonen och efter några sekunder inser de att det som hände igår inte var en dröm... jo, det var en mardröm som kommer förändra deras liv till något som de aldrig trott att man kunde uppleva... en mardröm som inte släpper taget... den håller kvar en vid kanten av ravinen...
En familj har förlorat sin son, sin man, sin pappa och sin bror... en man som är död och kommer aldrig mer tillbaka... oåterkalleligt död...
En man som aldrig mer kommer att få krama om sin fru, sina barn... en man som aldrig mer får hålla om sina syskon och le mot kameran... en man som aldrig mer kommer hålla om sin mamma och säga att han älskar henne... allt det där är borta... ❤️
Som ni förstår kastades jag bakåt i tiden... till den 19 mars 2014 då jag fick det där gräsliga samtalet att min man var död... att vi aldrig mer skulle få se honom... aldrig mer få hålla om honom...
Samtalet som ingen ville ringa men min vän Johnny gjorde... samtalet där han var tvungen att meddela mig att min man, barnens far och hans vän låg död vid strandkanten... oåterkalleligt död...
Tårarna rann igår nedför mina kinder... för mångas skull men mest för hans familjs skull... vi som har upplevt detta vet ju vilket helvete de går igenom denna stund... vilket helvete de kommer att gå igenom fram över... vilka olika beslut som de måste fatta i framtiden... och framför allt, de måste överleva varje sekund fram tills det går lättare att andas...
Jag önskar från djupet av mitt hjärta att människor runt omkring denna familj inte säger att allt kommer att bli bra... en klyscha som river och gör ont...
Det är klart att det kommer att bli bättre... så småningom... men inte faan kommer det inträffa just nu... eller om en månad... efter begravningen...
Bättre kommer det att bli om några år... att säga en sådan sak nu hjälper inte...
Denna familj lever i nuet... de kanske orkar tänka en minut framåt... en kvart...
Inte sjutton orkar de tänka på vad som kommer att hända om ett tag.... längre fram... de har inte ens fattat att han är död...
Jag kastades tillbaka till vårt helvete... ångesten... förtvivlan... tårarna... den mentala kraschen... Kastades bakåt i tiden... till den där tiden då allt stod stilla... in i min lilla box...
Jag kan känna igen mina känslor från det ödesdigra ögonblicket när världen stannade och jag klev av... klev av jorden för att stå bredvid och se hur min värld rasade... hur mitt liv trampades på och vreds ur som en disktrasa... jag såg spillrorna av mitt liv... av barnens och mitt liv... av vårt gemensamma liv...
Sedan den dagen har jag försökt lägga tillbaka de delar som gick att laga... de delar som bara var kantstötta... de delar som var hela vilket var få i antalet... Jag har kämpat med att försöka återställa min vardag till hur det var innan... men det går ju inte... det går ju aldrig att få tillbaka det som var...
Det är det som gör så ont... att detta är för evigt...
Nu fylls mina ögon med tårar... fylls med ångesten och frustrationen... förtvivlan och ilska... men inte min utan den vackra fru som nu står utan sin man... jag önskar att jag kunde åka till henne, ta henne i mina armar... kliva in i hennes skor en stund... avlasta henne... ta över för att få skydda henne mot världen och allt ont... ge henne möjlighet att bli "stark" igen... ge henne en chans att andas... ge henne styrka... hjälpa henne bort från avgrundens vassa kant... ta hennes hand och leda henne tillbaka till livet... tillbaka till ljuset...
Men det går inte... av egen erfarenhet vet jag ju att det inte går... och även om det gick så skulle det inte hjälpa henne i slutändan... detta är hennes djävulsresa som hon måste färdas... hennes resa mot det någorlunda hela pusslet... hennes resa där hon ska fightas med alla varför och alla "tänk om"... alla de frågor som hon aldrig kommer få svar på... hennes känsla av att vara halv... en resa jag önskar att hon inte behövde göra men som många av oss så har vi inte en valmöjlighet...
Det vi kan göra är att finnas till... stå bredvid och hålla handen när utbrotten kommer... gråta med henne och barnen... visa att hon inte är ensam i detta helvete... sitta och hålla om, kramas och lyssna... lyssna på alla varför och alla "tänk om" som kommer att komma... upprepas i evighet... finnas till... inte vända ryggen och gå undan för att våra egna känslor kommer upp... inte gå därifrån för att vi inte orkar... vi lever inte i hennes kaos... vi behöver inte ta ett steg i hennes skor... vi kan "vända ryggen" till all kaos och förtvivlan och gå hem när besöket är över... hem till vår frid... vår vardag som kommer att infinna sig betydligt snabbare än vad hennes kommer att göra...
Så det vi kan göra är att vara medmänniskor och stå kvar... stå kvar och falla med henne ned i gyttjan... hålla den leriga handen medan hon andas... hålla upp den fysiska kroppen... vara med henne i nuet...dela och leva... leva och dela...
Leken blandas och handen är given... man får spela med de kort man har... hur pissdåliga de än må vara... man får spela och försöka vinna tillbaka livet... försöka överleva....
Frågan är bara: hur faan överlever man? :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar