Livet på en pinne...

Livet på en pinne kan vara så många olika saker... Johan och jag har skrattat och skojat många gånger om just livet på en pinne... Vi har suttit i fjällen efter en hel dag i slalombacken... Vi har suttit på berget på sommarstället i Finland, nakna mot den varma hällen efter ett ljuvligt dopp efter den heta bastun... Vi har skrattat och känt svetten rinna efter en lagom intensiv match med grannarna på beachvolleybollplanen hemma i byn... Vi har många gånger suttit i båten, känt solens värme när den stigit upp över skogen på Stora Aspön på morgonen... 

Livet på en pinne... 

Vad är det egentligen...? 

Är det när barnen skapar en WakeBoard av en uttjänt mdf-skiva och ett par Intersport tofflor...? När sonen reser sig på den vid första försöket och surfar över vattnet och vrålar att han är bäst...? ❤️

När alla vi vuxna står och jublar när den minsta killen i gänget lyckas att ta sig upp och stå på WakeBoarden...? 

Är det när sonen får lämna båten och åka hem ett par dagar för att sedan återkomma för att hjälpa mamma att lägga till...? 

Så många underbara stunder under denna semester... men så många minnen som sparkar en tillbaka i sorgen... hårt och okänsligt... rått och intensivt... tillbaka till sorgens verklighet... min "vardag"... 

En sådan liten skit sak som att dela en sallad med sin partner... Jag får fixa en sallad till mig själv då barnen ofta avstår från grönsaker... Att vara ensam även där... inte bara ensam när man kryper ned för kvällen eller när man kliver upp till solens strålar... nja, nu ljög jag för det har inte varit sådana där ljuvliga mornar... än... men det är många stunder under dygnet, under veckorna som är ensamma... 

Livet på en pinne... 

Just nu är att vara ensamstående förälder till två tonåringar med ett år mellan dem... sams i ena stunden och gräsligt oense i nästa... 

Förut delade vi på "uppfostran" men nu får jag lita på mina olika tekniker och teorier som vi lärt oss under de olika samtalsterapier vi har gått på under våra år... ingen att dela det med... ensam i att misslyckas med uppfostran... 

Det är bara så gräsligt tråkigt att stå allena kvar... på så många olika sätt... 

En fördel, som jag ser det, är att jag vågar stå ensam... vågar stå själv... vågar kliva ut i livet själv... med kunskap om mig själv som jag inte hade innan... vetskap om hur jag vill att framtiden ska se ut... och hur jag inte vill att den ska se ut... 

Rannsakat mig själv... en fördel i detta mångsidiga liv... 

Solen skiner ovan träden och värmer på båten... Ena sidan är tvättad, dock bristfälligt... för det är/var min mans ansvar... att städa och tvätta båten i ständig tävling m Milla på båten bredvid... 

Hon och jag har inte tagit upp den tävlingen och idag är det första gången på 1,5 år som jag ser henne skura båten... 

Är det en signal att vi börjar återanpassa oss till ett liv vi hade innan...? Eller i alla fall en modifierad modell av det livet... Livet med Johan Emilsson på båten blir livet utan Johan Emilsson på båten... 

Önskan om någonting annat finns där hela tiden... En del vill ha tillbaka det liv vi hade, i hela sitt totala kaos av kärlek... En del vill kliva ett stort steg fram och möta det nya... Livet som väntar på oss... 

Jag vet vilken del som vinner men den får vänta lite... 

Nog för att Johan är död och begraven vid Axbergs Kyrka men han finns fortfarande kvar i mitt sinne och hjärta... ❤️

Livet på en pinne är att acceptera det vi inte kan förändra... acceptera att det inte går att skynda på... 

Livet på en pinne är allt det som händer omkring mig... bra som dåliga saker... 

Livet på en pinne är nu...