Då menar jag inte bara det tragiska vissa av oss människor måste genomlida av orsaker vi aldrig kommer att förstå...
Fast det har kanske en koppling i alla fall... Ändringen och katastrofen...
Igår satt jag med mina underbara föräldrar... Ja, jag säger så trots att den ena är min bonusmamma... Hon har funnits med så länge nu så hon är som min extra förälder... ❤️ Ett ypperligt komlpement till min strålande mamma ❤️ Jo, vi satt med deras båtvänner, mina o Johans båtvänner... våra, barnen och mina båtvänner... i deras båt och diskuterade livet... livets olika riktningar... livets olika öden med sjukdomar som plötsligt slår ut en kropp eller en cancer som långsamt äter upp både lem och själ... livets vilja till förändring...
Där spinner jag vidare idag... denna snart gråa lördag nere i Askersunds småbåtshamn... ja, små och små båtar... He he... min blev just störst på bryggan...
Jag, änkan, kvinnan äger den största manliga "fallos" på denna brygga... Lite kul är det allt... ;)
Spinna var det ja... viljan till förändring...
Jag fick ett liv som jag inte ville ha men erbjöds lika F ändå...
Jag har berättat tidigare att förr om åren kom vi hit till hamnen... nickade till folk och fä här på bryggorna... lastade båten, kastade ombord våra juniorer och drog ut på sjön... vi var inte så sociala... ville bara ut på sjön och njuta den lilla tid Johan var ledig...
Nu sedan Johan dog har jag varit mer i hamnen än någon gång tidigare... Jag börjar känna igen folk... de känner igen mig då de flesta vet att jag är hon... hon vars man drunknade på en skoter... han som dog... hon som är kvar ensam med båten...
Men det börjar bli okej... nu är jag kanske hon som biter i det sura äpplet... hon som ger livet en käftsmäll tillbaka genom att inte gå under... hon som är befälhavare på en "eka" med en son som är född med en motor i handen istället för en silversked i mun... han som "bara" sätter sig vid ratten och styr som han inte gjort något annat i livet... han är bara 17 år... ❤️
Jag har valt... jag har valt att inte bli ett offer... inte så mycket i alla fall... inte så ofta... bara ibland när det är till min fördel... att både vara rödblond och änka... ;)
För mina barns skull väljer jag att livet ska rulla på... väljer att utmana livet... låta vårt liv fortsätta fast idag med nya mål... nya way-points... Tillsammans ritar vi om kartan... men det är nog svårt att förstå vad det kräver kraft, energi men också mod... mod att våga förändra... mod att våga...
Lyssnar just på Ken Rings "Själen av en vän"... En melodi som min yngsta son introducerade i mitt liv... ❤️
"försöker vara stark när livet går i motvind"... och det är väl precis så det är... så det känns... så det har varit...
Livet erbjuder inte alltid en asfalterad motorväg utan oftast en slingrig landsväg med många skarpa svängar... En väg som kan vara fantastiskt att köra... glida fram som Sally och McQueen gör i filmen Bilar... men ibland så kör man igenom ett hav av löv, som fastnar och är svåra att skaka av sig...
"hoppas att du är stolt där du ser mig från himlen"... ja, så önskar jag att det är när jag tar mig ned till mina två dieselmotorer... när jag kopplar om laddarna på batterierna... när jag ropar på en av "mina män" i mitt liv, frågar om jag kan göra som jag har tänkt... ber om hjälp men sedan löser saken själv... får motorlampan på styrbordsmotor att slockna... känner mig sjukt stolt... fixar elverket när oljan är slut...
Hoppas att du Johan ser mig... ser min strävan mot ett bra liv... ser hur jag kämpar med alla galna motgångar som jag och barnen möts av i vårt vardagsliv...
Alla gropar och hinder som finns på vägen... Hoppas du ser hur vi hoppar över vissa galant medan vi går runt andra... Hur vi hittar lösningar på problemen istället för att ge upp... Ser oss här nere, kämpar för att allt ska bli så bra det bara kan bli...
Det är här mitt spinnande kommer idag...
Vi är alla olika i både kropp och själ... Jag är nog en person av starkt virke, som en klok kvinna skrev till mig... även om det ibland kan vara svajigt och inte så stabilt... Alla mina val jag har gjort sedan Johan dog kanske inte har varit de bästa... Kanske kunde jag ha gjort på ett annat sätt... Vad vet jag...
Det jag dock vet och tror på, är att om jag vill framåt måste jag också förlika mig med det som har varit...
Jag har valt den här mindre smärtfria vägen där jag grottar ned mig i mina känslor... frotterar mig i sorgens pina...
Kan jag en dag lämna detta "bakom" mig... i en ryggsäck... då tror jag att mitt hjärta är mer öppet och friskt... redo att ta för mig av vad världen erbjuder...
För mig finns det inte på kartan att lägga all sorg i en kista, låsa den med hänglås och sedan kasta bort nyckeln...
För det första är det för mig förnekelse men sedan tror jag också att jag då tar bort det lilla som finns kvar av barnens pappa... Räcker det inte med att han kroppsligen är död..? Borta..? Om vi sällan pratar om honom, nästan aldrig ser på kort, glömmer alla tokiga, galna, roliga, sorgsna upptåg han gjorde...? Hur ska då de minnas honom...? Hur ska minnena kunna finnas kvar...?
Fördelen för mina barn är att de är så stora så de minns sin pappa utan mina berättelser och historier...
Men det är så härligt när vi kan sitta och prata om minnen... vad vi har gjort.. vad han gjorde... och så avslutar vi med ett asgarv...
Som när Johan och Ulf, våra änglar i himlen, kör förbi en husbil och Ulf moonar åt paret där i... att våra barn var med i bilen gör saken bara mer galen... Men som vi har skrattat åt denna händelse under åren som gått... Nu när både Ulf och Johan är döda är det så himla viktigt att vi fortsätter att skratta och minns våra galna, underbara män/pappor ❤️
Jag har valt en väg... en väg mot framtiden... den erbjuder en massa längs vägen... båtlivet... vänner... arbete...
Just nu lever jag på energin från den korta semester vi har haft med båten och våra båtvänner... Skratt, skoj, mat men också tårar... vänskap, kramar och närhet när det har varit tungt...
Tungt när man hör hur andra skrattar sent på natten... tungt när min hjärna inser att jag inte kommer att höra Johans unika skratt... Han sitter inte med de andra kring brasan uppe på land... Han skrattar inte med de andra... :(
Trots detta så har dagarna varit bra... dagar med lugn och ro... med kreativa barn som älskar att vara ute på sjön och finner sin plats genom en egen skapad WakeBoard... samspel, vänskap och energipåfyllnad... :)
Jag landar i att vi har en plats i detta liv... Vi famlar inte längre i det djupaste mörker... Jag kan kraschlanda men ändå stå stadigt på jorden... med kryckor ibland... ibland mer självständigt... dock stadigt...
När vi nu har krånglat klart med båtplatser hit och dit... Landat på vår nya båtplats och så faller allt på plats... Det är ju här vi skulle ha varit hela tiden...
Vi har mötts av så många najza människor som glatt har hälsar oss välkomna till D-bryggan... Mig och barnen... Oss och DaddyCool...
Nu infinner sig ett lugn... Vi har landat... ja, egentligen inte jag utan Lucas har landat vår båt DaddyCool på vår nya plats och den "sista resa" till en båtplats... Vi är framme...
Efter alla beslut och val jag och barnen har gjort längs vägen så har vi nog kommit hem...
Så förändring är inte alltid av ondo... hemska saker händer... det hände mig, barnen och alla oss kring Johan... kring vänner som förlorade sin älskade för ett par veckor sedan... Hon som nu står kvar där, ensam och förtvivlad i sin sorg, frågade mig om det finns något att leva för... ??
I dag kan jag svara Ja... Ja, det gör det... men då, där hon befinner sig... i början av helvetet... där och då såg jag inget ljus i min tunnel... jag såg väldigt mycket mörker... men med rätt guidning och med rätt stöd har det gått framåt... långsamt och smärtsamt... saknaden finns fortfarande kvar... känslorna blåser fram som tornados... fortfarande... men det finns hopp, det finns glädje, det finns kärlek... ❤️
Ibland måste man trotsa rädslan för det okända och hoppa... Hoppa ut och se vad livet kan erbjuda oss... (fast med flytväst, livrem och hängslen...)
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar