tisdag 7 juli 2015

Små steg framåt...


Livet som änka går inte alltid i moll... det bara känns så... ibland... 
Jag har delat mina mörkaste stunder, mina gräsligaste stunder i livet... delar ur mitt liv som jag inte önskar min värsta fiende... 

Så nu vill jag passa på att dela lite glädje också... saker som fyller på bägaren med energi... stunder som inte kommer lika ofta som jag önskar... 

I söndags fick jag möjligheten att köra en av mina bästa vänner och hennes medsimmare till galenskapen Vansbrosimningen... 
Fick gå bredvid henne när hon simmade... heja på henne tillsammans med hennes barn... att stödja henne när jag vet att vatten inte är hennes grej... speciellt inte sedan hennes barndomsvän drunknade i Hornavan den 19/3 2014... 
Hon har övervunnit ett hinder... inte låtit det stoppa henne... Vilken förebild!!! 
Det gav mig energi även om kroppen somnade på en filt i solen när vi väntade på simmerskorna... somnade alldeles skönt... :) 
Att få vara behövd och få ge tillbaka tid.. tid som hon har lagt ned på mig och mina tårar... på vår sorg... 

Igår kväll satt jag och den stora sonen i vardagsrummet... Plötsligt utropar han att vi måste nog åka till Thailand för hans shorts är för små och de köpte han när vi var i Thailand 2008...
Vi började skoja om resor och vi diskuterade vilket hotell vi bodde på... När jag hittade bilder från hotellet kom så många minnen tillbaka... hur lillgrabben lärde sig att simma där i poolen...
Vi skrattade... vi önskade... vi planerade även om vi, i alla fall jag, insåg att vi inte skulle kunna åka... alldeles för mycket pengar... 
"Är 81 000 mycket för sex personer till Thailand...?" 
Jag ler och inser att pengars värde är svårt att förstå... speciellt om man är 17 år och har just börjat tjäna sina egna pengar... ja, pengar som inte mamma eller släkten förser honom med genom gräsklippning... ;) 
"Sex personer...? Hur tänkte du då..? "
"Du, jag och mormor som vuxna och bröderna + mellanbroderns tjej... Det blir sex stycken..." :) 

Denna bild som finns med på collagetavlan i vår hall togs under Thailandsresan 2008... 
Skratt och glädje tillsammans med sonen ger mig sådan kraft... att få prata spontant med honom händer inte så ofta så mitt hjärta jublar... :) 

Ikväll så pratade vi om en ny tv-bänk... Hela familjen var involverade i hur den nya bänken eventuellt ska se ut.. att vi alla fyra diskuterar en gemensam sak känns kanske som en småsak för er men för mig känns det helt underbart...!!! 

Ett litet steg mot en hel familj... en familj med läkta ärr... en familj med mod till en annan framtid... en enhetlig familj ❤️

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar