... o så kom hon....

Från Facebook

Sarah Emilsson Wiklund

den 2 maj 2014 · Örebro · 

"Idag kommer hon...
Pålastning i Landskrona för färd till Askersund.
Glädjen är stor men likaså sorgen..." 

Så kom dagen vi väntat på sedan november 2013... Båten skulle lastas på trailer för sin hemresa till oss och till sin nya hamn... 

lite kuriosa... Vi var på jakt efter en ny båt så vi sålt vår gamla Bayliner... Vår äldsta son började bli får lång för kojen hans sov i och vi gillade ju båtlivet och vi ville att barnen skulle ha en möjlighet att följa med... Efter ett tags letande fann vi henne... jag hade redan sett annonsen någon månad tidigare men då var det för mycket pengar så vi skrattade mest åt det men visst var det en båt vi kunde tänka oss... Sen kommer den upp igen, billigare... det var meningen att hon skulle till oss, tänkte jag...
Johan åker ned och tittar på henne... tar kort efter hårda instruktioner från sin fru... ta kort på allt du tror att jag kommer irritera mig på, sa jag innan han for... 
Det var en lyrisk man som kom hem och vi slog till... Hon skulle lyftas en fredag men på söndagen drog en storm in över Skåne... 43 m/s vid Hallands väderöar... det gick 2 meter höga vågor inne i hamnen där hon låg och darrade med tre andra båtar... det blev skador på henne som vi fick åka ned och besiktiga... men det var ju vår båt och försäkringen täckte alla skador... 

Vi var med båt!!

O här är hon... 
Det var blandade känslor när trailern kom, med blinkande transportledarbil, och svängde in i Askersund... Glädje men också så mycket sorg och saknad... Det här var ju Johans område... jag brukade ju stå för markservicen medan han fixade och trixade med båten och allt runt omkring den... 
Nu hade hans kollega P fått styra upp det mesta... 
Om igen slår det mig vilka kontakter han hade, min man... hur han lyckats ta sig in under skinnet på många... underbara människor som ställde upp och hjälpte till så barnen och jag kunde få fortsätta vår resa... fortsätta vara sjörövare på Vätterns vatten... 
Jag minns så tydligt när den stod där på trailern och vi väntade på kranföraren... hur ont det gjorde... hur smärtan rev i mitt inre och jag ville bara dö... hur skulle jag någonsin kunna fortsätta i detta liv utan honom... utan min älskade, galna man... hur skulle detta liv kunna bli "normalt" igen...
Där och då hade jag svårt att se en framtid... en framtid utan barnens far... bara de och jag...
Visst frågade jag mig ofta vad jag gett mig in på... hur skulle jag kunna fixa detta...

Vi såg vår båt lyftas från trailern till den båtkärra som min man och hans pappa fixat... designat och byggt... Johan målade den en kort tid innan han for till Norrland...
Genom tårar ser jag hur hon svävar i luften, svävar fritt...
Så många vänner hade samlats för att vara med när hon kom... för att dela vår ångest och vår glädje...
För visst fanns det en glädje mitt i allt det svarta... ett ljus som lockade till en fortsättning...

För framåt måst vi... vi kan titta bakåt men där finns inte livet... där finns minnena, känslan av Johan men vi alla har varit smärtsamt medvetna om att vi måste kliva framåt...
Denna dag blev både hemsk och bra... som livet i övrigt....