Från Facebook
"Början på gestaltterapins första läxa... Brev till min man... om mötet med
han som överlevde.... "
När Johan dog insåg både jag och mina nära och kära att detta skulle vi inte klara av själva... vi behövde professionell hjälp... Vår underbara granne A kom med en lapp... hon visste några som var bra och frågade om jag ville ha numret dit... Just då hade jag tackat ja till vad som helst... jag visste inte hur jag skulle kunna undvika att drunkna... drunkna med min man...
En kvinna vid namn Kristina från Gestaltstudion ringde mig på torsdagen... en stark och tydlig röst... dominerande minns jag att jag tänkte... jag fick berätta vad som hänt... minns inte exakt vad jag sa men det jag kommer ihåg är att hon sakligt förklarar för mig att jag behöver inte göra någonting... "du måste inte göra någonting, Sarah"
Jo, svarar jag... jag måste se till att Johan kommer hem... hem till oss... hem från sin resa... hem till Örebro.... "Ja, det måste du men ingenting annat... Bestäm ingenting nu...kasta inga saker... ta inga beslut... Johan är död och han kan inte dö en gång till... nu måste det bli som du och barnen vill ha det... ni kan inte begrava honom fler gånger... han är redan död så det finns ingenting som måste stressas på..."
Wow... många kanske skulle ha tagit illa vid sig men jag kände bara... wow... här kommer någon in och tar över mitt skitliv.. jag behöver inte ta några beslut...
Minns att min älskade mamma ofta frågade mig hur jag ville göra om olika saker och det fanns tillfällen när jag bara ville skrika: ta ett beslut för jag orkar inte!!!
Jag orkade inte ens andas så hur skulle jag kunna ta beslut om framtiden... min man var ju för F död...
Hon kom hem till oss, Kristina... dagen efter... på fredagen... då hade vi varit inne hos begravningsbyrån för att diskutera hur vi skulle få hem Johan... då tog jag ett beslut i alla fall... vilken dag begravningen skulle vara på... då fredagar ofta är uppbokade så högg vi på en tid som verkade bra... Hon hejade på barnen, pratade med släkten som var hemma... vi tittade på vårt bröllopskort...
Hon var helt normal i denna onormala situation...
Vi pratade på telefon några gånger... kommer ihåg att hon var tydlig med att om jag inte orkade prata så skulle jag säga det så ringde hon en annan dag... Vi fick en tid till Gestaltstudion en dag längre fram men inte skrev jag upp den... fattade inte hur jag överhuvudtaget skulle kunna överleva de närmsta dagarna... glömde bort den...
Så när en kvinna från Gestaltstudion ringer en kaosdag då L och jag har bråkat om att ha inte ville gå till skolan och en av de andra var också hemma kommer jag på att Kristina vist pratat om en tid... I min värld fann inga tider... den hade stannat den 19 mars...
Där i allt kaos väljer dessa kvinnor att komma hem till oss när de inser att jag inte kommer från huset... De kommer och sätter sig vid mitt och Johans köksbord... det köksbord som vi inte var eniga om...
Vilka medmänniskor...
Då får jag veta att de kommer starta en sorgegrupp till hösten och erbjuder mig en plats... Just där och då var jag osäker på om det vore något för mig... kunde inte planera så långt... var fortfarande i det stadiet att jag fick kämpa för att vilja leva...
Senare under sommaren hade vi en tid för terapi men jag valde att åka själv och jag tror inte barnen var så intresserad... L hade inte ens släppt in dem i sitt hus när de var hemma hos oss...
Oj, säger jag... vilken grej... jag fick rita och måla mig själv i mitten och sedan gestalta mina kontakter runt omkring mig... mitt sociala skyddsnät... med hjälp av hjärtan i olika färger målade jag dit alla underbara människor som fanns i min närhet... Mina föräldrar, mina syskon, mina svärföräldrar... P o F, M och S... vilka som hade klivit fram och vilka som dragit sig undan eller inte tog plats...
Det var så skönt att med hjälpa av alla färger få förklara mitt liv just nu... den svarta spiral mot Hades... fick sätta "ord" på mitt liv...
Hela Gestaltstudion gav mig ett otroligt mottagande... Lägenheten där de bedriver denna fantastiska verksamhet inger trygghet och värme... Det påminner om ett stort hem... Hundar som möter en när man kliver in...Te i vackra koppar...
Genom försäkringsbolaget fick jag erbjudande om samtalsterapi med en terapeut som de rekommenderade och betalade för... Herre min gud vad jag idag kan skratta åt den situationen... Hon var så grå... ja håret också men hela hon... ingav bara sorg och förtvivlan... kände att jag gick därifrån med mer börda på mina axlar... blev bara irriterad på hur hon hela tiden rättade till sin almanacka och sitt skrivblock som hon hade i knäet... rättade dem så de låg raka, kant i kant...
Vem var det som behövde samtalsstöd...? ;)
På Gestaltstudion kommer man "hem"... de hjälper till att ringa olika myndigheter om man vill det... de är otroligt medkännande men inte nedlåtande... de förstår och vågar fråga nästan vad som helst...
Jag gick därifrån med ett lite lättare hjärta även om mina ögon var svullna som tomater... Det här skulle bli bra... riktigt bra...
Första gången vi i sorgegruppen träffades vågade jag knappt titta på de andra som var där... de var där av samma skäl som jag... alla hade förlorat någon nära... några närmre mig i tid, för andra hade det gått en tid... Vi fick börja med att säga en mening... "Hej, jag heter Sarah och min man Johan dog i en skoterolycka den 19 mars i år..."
Holy moses vad jag grät... hur jag hulkade ur mig min berättelse... det gick åt många näsdukar och de var praktiskt nog placerade i en korg i mitten av ringen vi skapat av våra stolar...
Minns att en var så grå... så livlös... jag tänkte i mitt stilla sinne att detta måste jag fixa snabbt för så där vill jag inte vara efter så lång tid... jag måste ur denna sorg snabbt...
Idag ler jag när jag skriver detta för jag har lärt mig så mycket... lärt mig att sorgen går inte att skynda på... det blir vad det blir... och det är okej det också...
Det jag tog med mig från den gången var en kunskap om dödslängtan och självmordstankar... skillnaden på de två begreppen...
Att jag hade haft dödslängtan men var inte självmordsbenägen... jag längtade att få dö för att få vara med Johan... jag hade egentligen inget behov att dö och lämna mina barn men jag hade en sådan stark och enorm längtan efter Johan... och det vågade jag inte prata med någon om... hade försökt men då blev den vännen så förskräckt... "Så får du inte tänka, tänk på barnen..."
Idag vet jag att mina känslor var okej... det var inte farligt att tänka så... det jag hade önskat vara att någon hade kunnat gett mig den definitionen tidigare så jag sluppit gå med de "förbjudna" känslorna så lång tid.... risken tror jag, är att om man inte får prata om dem kan de så småningom fastna och kanske bli självmordstankar...
Jag har haft dessa samtal med ett av mina barn... när man saknar sin pappa så mycket att man vill skrika... skrika att man vill dö... när man känner att man inte orkar mer... för hur ska man kunna orka utan sin ena förälder... det går inte... man vill bara vara hos den... smärtan gör så ont att just där och då finner man döden som en befriare... en lättnad...
Barn har också behov att få prata... problemet är att de inte alltid vill prata med oss vuxna som kanske har lite mer erfarenhet av livet än jämnåriga... vännerna blir nervösa och vet inte hur de ska hantera sin väns budskap och sorg... det har funnits vänner i mina barns liv som har vågat prata med vuxna, vågat larma... det är jag så glad över och så stolt... tänk om vi alla var så modiga...
Att inte orka betyder inte att man ger upp... att inte orka kan vara ett rop på hjälp... hjälp att förklara hur man känner...
Jag förklarade hur jag kände när hopplösheten tog över... att jag inte orkade mer... men att det varade en stund... sen kom någon form av hopp eller energi att orka lite till... Jag sa att jag också kände att jag ville vara hos pappa men han vill att jag ska vara hos er barn... han vill inte ha mig hos sig nu... och jag tror inte att pappa vill ha dig hos sig nu heller... ditt liv är här ett tag till... han vill att du ska finnas här hos oss, hos mig... att vi tillsammans tar oss ur detta... men det är skit...
Efter det har jag vågat fråga mer rakt om tankarna kring döden... jag har pratat om olyckan, om Johan, om situationen ganska öppet... ibland har barnen varit med, ibland har de valt att gå därifrån... men jag har inte skonat dem från sanningen... för den kommer fram förr eller senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar