Idag körde jag om en husbil på väg till jobbet...
En sådan där skulle vi ju ha, tänkte jag... En sådan där du Johan, skulle vi åka i när vi blir pensionärer... åka runt i Sverige och flugfiska i forsar och åar... se städer där vi aldrig varit... ta en tur ned i Europa till värmen och alla länder vi velat åka till...
Men HALLÅ!!! Ditt Pucko!!! Han är ju död! Det vet du ju... I snart ett och ett halvt år har han varit död... borta... avliden... drunknad... Så piiiiiip död man kan vara...
Hur svårt ska det vara att få in det i huvudet ALLA dagar ...?
Dagar som dessa tar väldigt mycket energi... Energi som jag verkligen behöver... alla de dagarna...
Jag blir arg på mig själv... blir arg på Johan, den... ja, nu kommer bara fula ord upp som jag väljer att inte skriva...
Blir bara så gräsligt trött på dessa svängningar... svårt att ibland hinna med att styra ratten åt rätt håll... lite som i buggen när tempot blir för snabbt... då hinner inte mina nybörjarben med...
Men i buggen hinner jag inte tänka så mycket... det är bara roligt... och så har jag fullt upp att andas... och få ned luft i lungorna...
Visst finns han med där också... vi har buggat ihop... vi har gått på kurs tillsammans tidigare... med många av våra vänner... ❤️
Jag får minnesbilder ibland när vissa steg kommer upp... ser honom föra mig åt det ena hållet... eller jag för honom åt det håll jag vill... ;)
Där på dansgolvet, i svängarna så är det bara glada tankar... Thank God!
Vilket helvet det kan vara att förlora en älskad... och visst blir det bättre med tiden... men det går så långsamt...
Säkert bra långsamt så jag gör det på rätt sätt... men ibland blir det en aning för mycket...
Nu är jag glad åt mina tre tonåringar... att de kan reta gallfeber på sin mamma så hon håller sig allert... ;) Håller sig "på fötter"... ❤️
De kan dock inte fylla tomheten efter min man... likväl som jag inte kan fylla tomheten efter deras far...
Jag kan inte prata med dem om saker jag pratade med Johan om... jag vill inte prata med dem så som jag gjorde med min man... de vill säkert inte lyssna...
Det blir så tyst och ensamt här... när barnen dragit sig tillbaka till sitt...
Vem ska man prata med...? Jag som ofta har mundiarre... ingen vuxen att prata med... så tomt... så galet ensamt... ingen att ringa de där fyra, fem samtalen till...
Jag är så glad och tacksam för de som får stå ut med mitt tjatande i telefon... när jag ringer och snackar bara skit... om dagens innehåll... om min dag... om barnen... om misslyckanden och om vinsterna i livet...
Tacksam för de chattvänner jag har som orkar tjafsa med mig... orkar svara... de som gör mina dagar mindre olidliga... Det är ni mina vänner, som är vardagens hjältar... ❤️
Tur att det var bugg i kväll så jag fick vara lite positiv... känner mig som en grå och tråkig säl... En blek och grå, strandad säl...
<3
SvaraRadera