Uppdraget i jobbet gick bra, tur var väl det för annars hade det varit ännu värre att vara jag... Fru Änkan Emilsson... inte singel utan utan man...
Jag har bott och åkt i Balder den sista tiden... det går upp och det går ned... svänger snabbt, lutar som F innan det svänger åt andra hållet så alla lösa detaljer far åt pipsvängen...
Man kan ju tycka att jag borde hittat mig själv nu efter 18 månader... Hittat tillbaka till livet... Gå vidare och se framåt...
Mycket får man tycka om man INTE är i mina kläder och inte går i mina skor...
Jag vet att jag är jag och min sorg är min sorg... bara jag kan bestämma när steget framåt är permanent... sen får folk tycka och tänka vad de vill... Det driter jeg i...
Varför sitter jag i vagnen i Balder...?
I min egen analys beror det lite på att jag renoverat mitt sovrum de senaste fem veckorna...
Rivit ned de tapeter vi målat, spacklat igen alla hål, slipat, spacklat, slipat... slagits med släppande tapeter... ja, inga odörer men släppt från väggen...
Bara riva och spackla igen... och slipa...
Till sist kunde jag börja tapetsera på riktigt... då räknar jag bort de där våderna som jag fick riva ned och slänga... just för att tapeterna släppte sig...
Jag har lagt in klickgolv, girat lister till tak och golv... Lyssnat på min son om var jag skulle börja... Tak eller golv... Fått lite hjälpa av pappa med tankeverksamheten...
Nu sitter listerna där... fodren är på plats... Mina skåp står raka som en militärtrupp i givakt... ja, nästan... efter en hög med svordomar och en massa hjälp av stora sonen som var en aning lugnare än sin mor den dagen står de där de ska och det ser helt okej ut...
Kört med cirkelsåg och fixat bänkskivor som ligger snyggt ovanpå skåpen... Hittade till sist en sticksåg med blad.. den andra ligger ofunktionell utan blad... behövde inte låna grannens denna gång...
Undra om det är en signal att jag och barnen behöver städa garaget inom en snar framtid... Kanske Johan att och skriker från sin plats:
"STÄDA GARAGET!!! så kanske du hittar alla verktyg du letar efter..."
Jag har flyttat in i mitt nya sovrum... Rosor och vitt... Rosa kuddar... Rosa/Lila gardiner... Ljuslyktor... Det är så mitt som det kan bli...
Många har ju erbjudit mig deras hjälp men jag insåg att jag var tvungen stt göra detta ensam... själv...
Ensam med mina minnen och med min vilja... har nog sagt det tidigare... får jag inte göra detta med Johan så vill jag göra det själv...
Jag sover tyvärr inte bättre där nu än innan... hade nog inte räknat med det heller... somnar till timern på Tv'n...
Så det är en av orsakerna till att jag är arg... Arg, ledsen och riktigt irriterad på den man jag delat livet med i 18 år...
Hatisk är att ta i men svordomarna kommer lätt över mina läppar... han får lite skäll då och då... Precis som om han levde...
Idag när det var sorgegrupp så fick jag skicka runt mitt foto på Johan som jag har i min blåa skrivbok... Skrivboken där jag skriver brev till Johan om olika saker i livet... När kortet gick runt så sa jag: "Ja, det är min Johan... " å så från ingenstans kommer orden över mina läppar... " det arslet"...
Jaha, det skulle bli en sådan dag... en sådan stund... med ilska och tårar... tårar och ledsamhet...
Å vad jag grät... Jag fick göra en frän övning där jag fick gestalta Johan och säga vad jag ville...
Det jag kom fram till vara att ett förlåt hjälper inte... för det ändrar ingenting...
Det är klart att jag vet att Johan är hemskt ledsen och ångerfull men faktum kvarstår... Jag är änka och han är död... och ingenting kan ändra på det...
En annan sak som dök upp under veckan genom samtal med en vän är att min framtidsplan är förstörd... den måste revideras kraftigt... livet fortsätter men ändå inte enligt plan... att min framtid stannar av innan den kan gasas på igen... innan GPS'n hittat en ny väg att leda mig på...
Mattan drogs verkligen undan mina fötter den där natten... ändrade allt och nu börjar jag få den tillbaka på plats...
Genom tårar, samtal och mycket humor smyger jag på min stig mot framtiden...
När jag åkte till buggen denna onsdag såg jag ut som en svullen hamster i ansiktet men det hindrade mig inte... Jag ville bugga, ville få dansa i mina röda skor... Jag glömde snabbt bort mina röda ögon... I med lite medicin för lungorna och sedan körde vi bara på... med paus för torkning av den kroppsliga vätska som porlade nedför ansiktet och nacken... och mer medicin...
Trodde att jag började bli sjuk... att jag fått feber... tills ledaren meddelade att ventilationen var avstängd pga renovering...
OMG!!! Jag är helt frisk och bara urdålig form och ursvettig... men nu när jag sitter i soffan känner jag ett inre lugn... en ro...
Jag behövde få gråta och vara arg tillsammans med underbara människor som kan guida mig genom detta helvete... Guida med kunskap, värme, skratt och genom mina medmänniskors lidande...
Visst låter det sjukt... men så är det... Utan deras lidande skulle jag inte ha fått sådan förståelse för detta konstiga liv... Livet som änka... Livet som ensam... Livet som kvarvarande förälder... Livet som mamma till pappalösa barn...
Tack till mina underbara, fantastiska medsörjande! Utan er skulle jag stå och stampa i samma gyttjehål som för 18 månader sedan... Nu har jag bytt till ett annat med mindre lera i... Tack för att ni finns, gamla som nya.
You are awesome!!! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar