Idag har mina känslor åkt berg o dalbana... upp och ned...
Återigen har jag suttit vid vårt köksbord och pratat om Johan med en vän... En vän som saknar honom... kanske inte lika mycket som jag men saknaden finns där... Under vårt samtal kom tårarna... den gräsliga längtan efter en död man... en längtan som sitter djupt rotad i mitt inre... under samtalet om mina och Johans barn kommer verkligheten så nära... nära och elak då den åter påminner mig om att mina barn aldrig mer kommer få krama om sin pappa... aldrig mer få känna sig älskade av just honom...
En bra men tung morgon med mycket känslor och kärlek... ena stunden torkar vi tårarna som fyller bådas ögon, i nästa stund väller det in ungdomar till frukost...
Min dag har varit fylld av så många känslor... Fina ungdomar runt mitt köksbord, diskuterandes, spelandes monopol med heta känslor... Pappa som kom och firade sin födelsedag hemma hos oss för att få chansen att se sina barnbarn... Han stod för maten och jag för lokalerna... Lite handräckning fick jag också när jag sågade och spikade taklister... dock tyckte min bonusmor att jag skulle ta en paus från snickeriet när det kom fyra svordomar på raken...
Ilska och irritation försvann med god mat och gott sällskap... Listerna finns kvar till imorgon (läs idag)...
Fler känslor gjorde anspråk på min uppmärksamhet under kvällen...
Ryssland-Sverige på Olearys med grannar innan vi tog oss till Brunnsparlen för att se på Tomas Ledin... En av Johans favoriter...
Nu förstår jag varför jag inte har lyssnat så mycket på Ledin sedan Johan dog... Han fanns med på musiklistan till begravningen men jag har oftast hoppat över de sånger som var med...
Jag insåg tidigare på dagen att denna kväll kunde bli tyngre än andra lördagar... men jag är ju inte den som flyr undan...
Jag valde att följa med min granne till parken och lyssna på Ledin... Det ångrar jag inte, så här efteråt... men inte var det lätt att lyssna på alla "våra" sånger... alla vackra låtar som påminde så gräsligt mycket om Johan...
Det har gjort så ont att lyssna på dem... påmint alldeles för mycket om min älskad man... hans falska sång, hans glada ansikte, hans glädje över musiken...
Nu gjorde de inte lika ont men minnena finns där... jag kände hans närhet, hans närvaro...
Mindes hur vi satt i bilen och sjöng med till Ledins texter... Hans texter är så fyllda med kärlek och känslor...
En dag på stranden... Lika hopplöst förälskad... Lita på mig... Helt galen... 500 dagar om året...
Så många ord som får mig att vilja skrika: Varför gjorde du som du gjorde..? Varför lämnade du mig när vi har det som bäst..? När livet låg framför oss... Varför dog du när jag behövde dig som mest...? Varför finns du inte hos mig nu...?
Vi alla kan känna igen oss i melodier som vi hör på radio eller via andra kanaler... Vi känner och vi tänker...
Ibland vill jag inte känna och tänka... för det påminner mig bara om det jag har förlorat... vad jag saknar och vad jag längtar efter...
Ibland önskar jag att om jag blundade så var allting som vanligt igen... som det var innan han dog... innan han drack och körde igenom isen med skotern...
Jag vet mycket väl att han är död... Död och begraven i en liten papplåda, nedgrävd under gräsmattan vid Axbergs minneslund... Jag vet allt det där men vissa dagar vaknar plötsligt hoppet till liv och önskan... viljan... blommar upp och försöker styra mitt liv tillbaka... den tar mig tillbaka till den där dagen då Johan dör... dagarna innan... när han var livslevande...
Viljan önskar att han var vid liv så jag fick stå på konserten och gungas i hans armar... som många andra par gjorde denna lördagskväll... avundsjukan griper tag i mitt inre för en stund... håller tag i viljan om att få stå där... kär och lycklig... älskad... omhållen... Verkligheten finns där tillsammans med viljan... en blandning... av gott och ont... av glädje och sorg...
Jag vet att mitt liv inte blev som jag önskat det men det är under kontroll... det är inte vad jag vill ha utav livet men jag kan bara leva för att komma framåt... jag vill inte missa det liv som faktiskt pågår... livet som rullar på medan jag väntar på glädjen... på kärleken... på samhörigheten... det är också ett liv...
Även om det som sagt inte är vad jag ett och önskat om...
Bland alla människor kände jag ändå en glädje över musiken... jag sjöng med... kunde nästan alla texter... Tomas Ledin har funnits med i vårt liv under många år och han är som ett band till minnena av Johan... Summa sumarum så blev det en bra kväll...
Vi var förresten där häromdagen, vid minneslunden, jag och barnen...
En uppgift till Sorgegruppen...
Nu ler jag för vi skrattade gott den där dagen... Ena barnet gjorde en grej som fick oss alla att skratta gott... länge... en grej som deras pappa hade skrattat åt... med sitt underbara skratt...
Vi tände varsitt ljus för Johan... för min älskade man och för barnens älskade pappa...
För vår allas Johan... ❤️ och ett för vår älskade Ulf ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar