I dag har jag varit arg på döda ting... det är ganska lätt att ta ut sin ilska på saker som inte kan svara upp... fast det skulle vara skönt om man fick lite mothugg ibland... någon som vågade säga emot...
Jag har svurit åt skåpen som inte vill som jag... som verkar ha ett eget liv trots att de är "döda" ting...
Jag har tagit ur min ilska på Ikeas varor för personen jag vill skrika åt svarar inte...
Jag har klivit ned en pinn på livets stege och ramlar in i facket för ilska och vrede... blandat med lite bitterhet och saknad...
Bilderna jag får upp på min saknade man är så klara och tydliga... inge korniga eller diffusa...
Jag ser honom i så många olika situationer...
Jag såg honom stå och dansa bredvid mig på Ledin-konserten... som bara han kunde... med hela kroppen, livligt och med stora rörelser... kastade huvudet bakåt och såg upp mot himlen och sjöng så falskt som bara han brukade...
Jag kan se honom kliva ur sin bil, iklädd sina varselkläder... skitiga och illaluktande efter en slitsam arbetsvecka som asfaltsfräsare... le sitt speciella leende och med mobilen tryckt till sitt öra...
Jag har inga svårigheter att föreställa mig honom liggandes i vår soffa... utfläkt som en katt... zappandes eller snarkandes...
Jag ser honom sittandes i bilen, sniffandes på sin vigselring som han alltid gjorde... med armbågen mot bilfönstrets kant... eller hur han la handen på mitt lår och klämde lite, flinandes... "faan, vad du är läcker, Fru Emilsson... när vi kommer hem så.... "
Varför har jag så svårt att släppa taget om alla våra stunder...? Varför står jag och stampar...? Oförmögen att släppa taget om känslorna och önskan...
Det känns så meningslöst vissa dagar... känns som jag är ägare till ett värdelöst liv... fast så är det inte, det vet jag... men det finns dagar som är så gräsligt tunga att ta sig igenom... när tårarna rinner för ingenting... när det räcker att se honom på ett kort eller se honom framför mig och så är Niagarafallet igång...
Det var länge sedan jag grät... men i lördags och idag, vid det berömda, slitna köksbordet kom tårarna... rinnandes nedför kinderna, innanför glasögonen... Samtalen med goda vänner leder till närhet och en känslomässig storm inombords...
Vetskapen att maken aldrig kommer hem till vare sin fru eller till sina barn... det slår så hårt att fasaden går inte att upprätthålla...
Den rämnar som ett splittrat fönster... faller ned och lämnar ett naket, öppet ansikte...
I dag, hos "min" och andras Åsa började de bara rinna... bara så där... Återigen kom det bilder på Johan innanför mina stängda ögon... bilder som påminner mig om min förlust... min och barnens...
På gympan, under avslappningen strömmande en låt ur högtalarna... "Du var mitt hjärta, du blev min sorg..." och så var man där igen... Bilder strömmade genom mitt sega hjärna och in i mitt hjärta... så trött men så tacksam att jag har dem... minnena... bilderna... men visst suger de energi... energitjuvar på hög nivå... i alla fall den senaste tiden... :(
Det var tydligen en sådan dag denna soliga måndag... Jaha...
En tårdag blandat med ilska... och ett jävlar anamma... för skåpen står där de ska... dock ej enligt vattenpasset... men jag fick inte fortsätta nu på kvällen då den sjuke sonen orkade inte med fler svordomar från sin mamma... ;)
Tur att min mamma var här och lagade lunch och städade min källare... så det blev lite positivitet denna dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar