Hur kan man få tillbaka den där känslan i kroppen där man tror att det finns ett litet, litet hopp...?
Ett litet hopp om vad...? Att Johan plötsligt ska uppstå från de döda och komma hem...? Komma hem till oss... Varför känns det så...?
Mina svärföräldrar har gjort en resa... De tog styrkan i sig och åkte många mil för att komma till platsen där deras son dog... platsen där han drunknade... Jag fick se bilder därifrån men har svårt att ta dem till mig för kluckande vatten är inte den bild jag har av Johans dödsplats... det är is och snö... känns väldigt surrealistiskt att han dog på just den platsen... dog... bara det är svårt att ta in...
Jag vet inte om det är därför mitt känsloregister har fullt utslag ikväll... de sista dagarna...
Instrumenten står på rött och skriker WARNING!!!
Jag har en oro i kroppen som jag inte vet hur jag ska beskriva... den river i kroppen, den vill äta upp mitt inre, den kommer snart att explodera...
Känns som mina portar står vidöppna och intrycken haglar...
Slår in i mitt inre som spjut... det gör ont... gräsligt ont...
Sista dagarna har det gjort ont att titta på kort... se honom men inte att få ta på honom... veta att jag har fått varit hans men aldrig mer...
Svårt att läsa hans namn...
Smärtan river, den levererar på max... River med naglar som Wolverine, lämnar djupa revor i mitt inre...
Jag trodde att den värsta tiden var över... att jag bearbetat så mycket att det skulle börja flyta på mer och mer... Att livet värst skulle bli lättare och lättare...
Från Cola till Cola Life... Till Cola Zero till Light...
Men inte... nej då, ned i skiten igen och trampa lera... ned med fötterna i blåleran och stå där som ett fån... stå där och se hur livet återigen rullar på för andra medan det står såååå stilla för mig... jag säger inte för oss... för mig...
Det är ju inte så att jag har sopat sorgen under mattan... att jag blundar och ler o bara kör som allt vore toppen... Jag gör allt jag bara kan för att ta mig igenom denna sorg... bearbetar den för fullt... eller...?
Har börjat hitta små tvivel i mig själv... Gör jag rätt...? Går jag åt rätt håll...? Har jag tagit fel väg någonstans...? En avstickare...?
Sen slår jag mig hårt i skallen... Jag vet att jag gjort rätt val... att jag inte står som en struts med huvudet i ett hål... Jag fyller inte livet med onödigt "tjafs" för att slippa känna... Jag möter mig själv i spegeln varje dag, möter sorgen och ber den dra år varmare länder vissa dagar men vissa dagar lever vi sida vid sida...
Vi är ett team... fast jag är rätt trött på att den stjäl så mycket energi, att den får sådan stor plats i mitt liv...
Vill styra själv, vill inte vara en co-driver... Styr helst och bäst själv... i livet och i buggen...
Just nu känner jag att jag vill sätta mig i bilen, åka till Hornavan och stå där och skrika ut min frustration över Johan... Få skrika ut ett farväl... för det fick jag aldrig säga...
Jag fick inte se honom direkt efter hans död... fick inte lägga min hand på hans kind och känns skiftningarna i hans värme... Se hur han blev "mer" död för varje sekund, varje minut... hur värmen lämnade hans kropp...
Istället fick jag välja ut kläder som någon annan skulle sätta på honom där på bårhuset i Umeå... På rättsmedicin...
Klä honom och lägga honom i en vit kista... Rutig skjorta och svarta jeans... Hans typiska svarta Ullmax kalsonger...
Jag fick honom levererad i en kista till krematoriet i Örebro... inga farväl och inga fina bilder...
Jag försöker skapa mig en bild av hur han såg ut när han låg där, uppdragen på kanten av sjön... Hur fridfull han borde ha varit trots den skräck han troligen hade när insikten slagit honom i huvudet... Insikten om att han skulle dö... dö ifrån oss... Ångesten... Smärtan...
Jag intalar mig att han ser lugnt ut men jag vet inte... Jag har inga bilder, har bara mina egna fantasibilder...
Känner en panik växa inom mig... en panik som jag inte vill känna... men jag inser också att det är ingen ide att försöka kontrollera det som händer i min kropp och själ... det är nog bara att greppa tag i handtagen, luta sig tillbaka och följa med på denna resa... njuta vore ett för starkt ord... men följa med...
En resa fylld med känslor, tårar och mer tårar...
Thank God it's wednesday soon!!!
Gestaltstudion, here I come!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar