tisdag 29 september 2015

En dröm, en dag, en kväll....

Han står där och ler... Han kommer fram till mig och ler det där underbara leendet... Smeker mig på kinden... Drar in mig in mig i hans famn... Viskar att han älskar mig... Känner hans värme mot min kropp... Har saknar honom så mycket och jag bara drar in hans doft... doften som jag nästan glömt bort... Äntligen är han hemma... Äntligen står han i vår hall... Äntligen har han.... återuppstått..?!?!

För klockan ringer och det är dags att återvända till livet efter döden... Livet där allt det där härliga bara är en dröm... Jag vill bara blunda och somna igen... Få kliva in i hans famn igen och drömma mig bort... Vill inte vakna alls... Vill bara fly in i denna ljuvliga drömvärld där han lever... Där det är han och jag... Där vi åter är man och fru... Världen där inget ont finns... Där döden inte finns... i alla fall inte i den drömmen... 

Det krävs ork och energi att svinga benen utanför sängkanten och resa sig från värmen och minnena som hänger kvar... minnena från natten har inte riktigt suddats ut än och man svävar en stund i overkligheten... när man för några sekunder fortfarande finns kvar i drömmens mjuka värld... med ljuset och glädjen... 
När fötterna träffar det kalla golvet slås sömnen ur ögonen och jag är tillbaka i min värld... i mitt liv... Livet efter döden... 

Att gå upp tar emot... Att kliva in i min "kalla" vardag är ingenting jag ser fram emot... Jag vill verkligen inte kliva ur mitt sovrum som erbjuder mig en sömn där jag kan få träffa min man lite då och då... 

Alla drömmar är i och för sig inte som denna dröm... Fylld av kärlek och värme... Det måste jag ju erkänna... Detta är den första där Johan är sig själv... Där vi får vara man och hustru... Där vi verkligen möts... Där jag får se honom... 
Ofta har han funnits i utkanten av drömmen... som en osynlig varelse... en känsla mer än en figur... 

Så ni kanske kan förstå att jag inte ville delta i vår värld denna dag... Efter tuffa veckor nere i gyttjegropen drömmer jag om honom och genast känns det somatt  leran blir till betong och jag kan inte röra mig... Hur ska man ta sig upp från gropen när benen står still och inte vill framåt...? 

Livet står och leker slagpåse med mig och jag bara står och tar emot... Hjärnan är som en tom plastpåse... Jag glömmer vad jag ska säga, vad jag ska göra... Får vända om och gå tillbaka för att återigen gå in i ett rum och förhoppningsvis kommer jag på vad det var jag skulle göra eller säga... Jag blir galen!!! 

I dag kom jag ut till Riksvägen innan tårarna började pocka på uppmärksamhet... ca 700 m från vårt hem... Sångerna på radion hjälpte inte till och vid Svampen rann de nedför kinderna... Drömmen kom tillbaka och saknaden slog mig rakt i magen... Han var ju så levande... Då och nu i drömmen... Ordet "varför" kom tillbaka... Känns som jag har klivit tillbaka ett år i tiden... Botten, here I come... :( 
Vad gör denna sorg med mig? 

I dag så påverkade den mig i jobbet... För första gången sitter jag och orden kommer inte ur mig... Jag letar i plastpåsen för att hitta de rätta orden... Jag fattar vad personen säger men jag kan bara inte finna orden... Det är blankt... eller så kan man ju säga att det lyser i höghuset men hissen går inte ända upp... För orden ligger på vinden och där är dörren haspad, låst med sjutillhållarlås och jag kan ge mig på att det sitter ett hänglås där på dörren också... 

Som tur är hade jag med mig en kollega som kunde sparka sönder alla lås och kasta fram några ord... Orden fyllde plastpåsen ganska snabbt och sedan flöt det på... men jag kände mig så dum... så korkad... så FRUSTRERAD... 

Vad gör denna sorg med mig? 
Det känns som att hela jag är sprängd i bitar och man har inte lyckats pussla ihop mig än... Hörnen och flera avgörande bitar saknas fortfarande... 
När ska jag få bli hel igen..? När har jag hittat mina alla 1000 bitar...? Eller är det så att jag alltid kommer att vara ett pussel som saknar bitar... Aldrig mer vara ett 1000-bitars pussel utan bara 896-bitars i en kartong för 1000-bitar... 
Eller blir jag ett mosaikgolv där man fyller tomrummet med fogmassa...? 

I dag var jag glad att mina barn inte ville umgås med sin mamma... Jag fick sätta i ljudboken i öronen och koncentrera mig på att laga mat... Vara i min egna värld... ensam... Drog mig undan för att inte tappa orken vid en eventuell konfrontation... men när den ändå kom så lyckades jag hålla volymen nere... någorlunda... innan hostan tog över... 

Där slår frustrationen över... Ingen Johan som kommer ut och tar över när jag tappar humöret och inte beter mig som en vuxen... Ingen Johan som hjälper till med tonårskillarna... Ingen Johan som står stadigt och enat med sin fru gentemot barnen... 
Nu står en ensam fru och försöker var en klok, förstående mamma... 
Jag lyckades bra i morse när planeringen gick åt skogen... Då fick jag inse vad som var viktigaste denna dag och jag väntade in de försenade barnen... 
Nu i kväll så var jag inte en lika förstående ko men vi gick inte och la oss osams... Vi sa "Go Natt o Jag älskar dig!"

MEN jag fick prata med Johans jobbarkompis idag och det gav mig både glädje och värme... ❤️

Det finns ofta ljusglimtar i livet men det gäller att hitta dem... När det är konstant ljus runt oss är de svåra att se men när man lever i ett totalt mörker så ser man dem tydligare... 

 
Även om det många gånger inte går att förstå syftet med livet... med karma... med ödet... 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar