Träna hjälper... vilken chock!

Efter veckor av en tyngd i kropp och själ känns det som att jag återigen kliver upp på räddningsstegen... Leran ligger stilla under mig medan jag står på stegen och låter gyttjan rinna av... 

Resultatet av sjuktid, förvärrad skitastma och ingen träning blev en mer deprimerad och låg änka som föll handlöst ner i blåleran och fastnade för en tid... en tung tid... en svår tid... 

Efter en tid i sängen med alla filmer som min nya tv kunde erbjuda samt med lite extra medicin började orken komma tillbaka... 

Till sist så kunde jag åka ned till Rockrullarna i Örebro, "dansa" en timma och suget efter att delta i livet kom tillbaka... trots skrikande lungor och muskelvärk... 

Efter en timme till av fri träning på buggen några dagar senare och en timma av vanlig gympa med inslag av danssteg och pilates med vänner och svärmor så känner jag att livet inte är lika jobbigt som för några veckor sedan... 

Tänk vad lite träning kan hjälpa hjärnan att komma på rätt spår igen... undvika total urspårning... 

Under sommaren fallerade min planering och rörelsen blev mindre och mindre till att helt utebli... början på förfallet... 

Träffade för länge sedna en neurolog som hävdade bestämt att vi kunde skippa många lyckopiller om vi istället motionerade varje dag... och åt lite mörk choklad... då och då... 

Kan ju bara hålla med honom... 

Vilken skillnad det faktiskt blev... bara på ett par dagar... 

Mina tankar och minnen finns dock kvar men det gör inte lika ont varje gång jag tittar eller tänker på min man... 

Jag har ju inte "läkt" eller har kommit på fötter igen... återgått till livet... börjat leva... tagit kontroll över mitt liv... eller alla andra plattityder som många använder... 

Jag menar bara att allt inte är målat i svart utan i en mild, mjuk grå färg med inslag av ceris och rött, blått och grönt... kanske en släng av lila... 

Jag lever... tar varje dag som den är... försöker att inte stressa för ingenting... Vissa saker kan jag inte påverka och då försöker jag inte lägg energi på det... försöker sa jag... ;) 

Min hjärna fungerar fortfarande lika dåligt som den gjorde förra veckan... och veckan innan den... 

Jag kan bara tänka ett par dagar framåt, ett par veckor max.... 

Hade hjärnan fungerat perfekt hade den fattat att jag är tvungen att modifiera min båtställning för att den skulle passa och hålla bättre... Då skulle den ha sett till att mina alla måsten blev uppfyllda men det gör den inte... 

Dock så hittar jag hem, behöver inte stanna och kolla almanackan varför jag har åkt in till stan och vart jag är på väg... 

Så illa har det varit... många gånger... 

Jag har stått parkerad och funderat på vart min massör har sitt kryp in... vart min kinesiolog ska ta emot mig... vart mitt kontor ligger... hur jag hittar till mataffären... 

Hem har jag alltid hittat men jag har suttit flera gånger i bilen och undrat hur jag kom hem... vilken väg valde jag... Skrämmande... 

Då är kanske denna omgång med lerbad slut... denna gyttjebrottning avslutad... 

Hoppas jag kan bibehålla min motivation gällande motionen... ha möjlighet att träna buggen med min brorsa... andas genom pilatesövningarna med Kilsborna... 

Nu ser jag fram emot att få åka de kilometer som är mellan mig och företaget Jordnära där jag ska få göra mitt egna gravhjärta som jag ska lägga ute vid Johan till hans födelsedag när vännerna kommer på middag... födelsedags middag... 

Fira en fallen hjälte, en saknad man och pappa, en saknad vän... ❤️

Livet kommer långsamt åter...