lördag 17 oktober 2015

Det lyser igenom...

Att slinga och klippa mitt hår får mitt yttre att skina lite mer än vanligt... Några röda slingor gör att det blir lite mer roligt... det sticker ut lite extra... 

Att lägga en foundation för att dölja mina skavanker och rynkor gör att mitt ansikte ser en aning bättre ut än i verkligheten... mindre slitet och ansatt av vardagen... 

Att köpa nya jeans då mina älskade "Johan" jeans från Cilla och brudarna på Herok är "slut", skapar en känsla av något nytt... nya blir jeansen när de blir omgjorda till kjolar inför Sommaren 2016... en känsla av Johan runt min kropp... 

Jag sitter i min soffa med katterna i varsitt hörn... irriterat kliande i hårbotten och på mina armar... det gör jag ofta... pga av stress eller kanske för att kroppen min till sist har sagt ifrån gällande de här håriga mjauande sakerna... 
Avliva dem, tänker ni... 
Jo, det skulle man kanske ha gjort om inte de var barnens trygghet och värme... känslan av närhet när ledsamheten tränger sig på... 
För hur mysigt är det inte när en av dessa röda jagare hoppar upp och kurar ihop sig strax bredvid en... ja, jag tycker inte det längre då det kliar både i hårbotten och i halsen.... 
OCH NEJ, det är inte löss... Har luskammat mig tre gånger denna vecka och varit hos frissan... med färg i håret... 
Jag får helt enkelt gå upp i sovrummet istället där det är kattfritt alla dagar då inte Seagram smiter dit in... 

Nå väl, jag sitter fortfarande här i soffan med brasan tänd, fryser under filten trots min "Bad Hairday" mössa... tänker på livet... 
Det innan den 19 mars 2014 och på livet som tog över...

Vilken skillnad... men ändå inte... 
För vardagen min är ganska densamma som innan... mitt arbete, mina kollegor, de flesta vänner är och beter sig som de brukade... innan dagen D... 

Problemet är att jag är inte den samma längre... inte på långa vägar... 
Livet revs i miljoner bitar... slängdes upp i luften och en efter en dalade de ned i min "vardag"... 
Vissa limmades ihop med snabblim för att vi skulle överleva... för att vi skulle kunna fortsätta andas... fortsätta fungera i det nya livet... andra ligger fortfarande kvar och väntar på att bli limmade... kanske med ett starkare lim... som håller hela vägen... 
Hela vägen mot det nya... jag vill inte säga mot det nya livet för det pågår hela tiden... Det kommer inte komma någon riddare på vit häst och svinga mig upp bakom honom och rida mot vårt nya liv...
Varje andetag, varje dag är mitt liv... hör och nu... idag och i morgon... Livet sätts inte på vänt... även om jag trodde och kände så under månader efter att Johan drunknade... 

Skillnaden för oss är nog att de runt omkring oss... utanför den innersta cirkeln är de samma... "bara" fortsätter som vanligt... en del efter en kort tid, andra tar det lite längre för men sanningen är den att livet fortsätter ganska oförändrat... vardagen blir inte så påverkad... 

Vissa delar hos oss är också oförändrade... Jag går fortfarande till frissan och blir ompysslad... ❤️
Tvätten behöver fortfarande tvättas och hängas... bilen blir lika smutsig som innan... soffan också... 
Barnen behöver skjuts lika ofta, om inte mer nu än innan... De "slåss" nu som då... och de ska ha mat nu också... ;) 

Det kanske är bra att vissa saker är oförändrade när jag är helt "messt up"... när min vardag inte är i lika ordning som innan... när min hjärna står på "Error" och det hjälper inte att trycka Enter för en omstart... så live kan gå lite på autopilot... 

Det hjälper inte att snygga till mig med slingor eller genom att smeta in brunkräm för att dölja mina mörka ringar under ögonen... Det blir bara ännu mer gräsligt när det rinner tårar nedför dessa spacklade kinder... och lämnar fula ränder... Snacka om Halloween... 

Det blir en "köpt" lycka när jag drar på mig mina nya jeans och "Johan"jeansen hänger på kroken som ett minne... men lyckan finns där för en stund... 

Just nu så skiter jag i alla den där yttre lyckan... skiter i att svetten rinner nedför ryggen när jag buggar... eller försöker bugga och hålla takten... 
Skiter i om mina röda ögon syns... jag är i alla fall snygg i håret... ;) 

Jag har dragit i bromsen igen... är hemma på heltid och försöker finna kraft att leva... finna kraft att orka finnas för mina barn... 
För vem är viktigast när allt ställs på sin spets...? 
För vem ska jag fortsätta kämpa och leva för...? 
Jo, för min skull och för mina fantastiska barn ❤️
För mina föräldrars skull, för min brors skull, mina svärföräldrars skull, min svägerskas skull, mina nära vänners skull... Den innersta cirkeln... 
För om jag tappar dem så är livet bara en tom plåtburk... hårda kanter men totalt innehållslöst... 

Fortfarande så kan jag se på bilder av min Johan... vår Johan... och känna att min kropp och själ, tror att han ska komma tillbaka... Snart parkera sin bil på vår uppfart... kliva in i sina skitiga shorts, slänga ned sin SFA-väska på hallgolvet, troligen pratandes i sin mobil... Lägga på... Sträcka ut armarna och flina... 
"Nu, Fru Emilsson, är jag hemma... " 

Ett minne tränger sig fram... med tanke på yta och smink och faan o hans moster... 
Ett minne där jag ser ut som sju svåra år efter en sömnlös natt och ett besök på Blåkulla... min degmage, mina icke D-kupiga tuttar och min prickiga hud... håret ser ut som jag har slagits med en elvisp och förlorat... 
En morgon som vilken som helst...
Där står han, mannen i mitt liv och bara stirrar på mig... 
"Fy Faan, vad du är läcker... Kom hit så får du smaka på hela Herr Emilsson"

Han saknas mig... som Mattis skrek ut där i Mattisborgen när Skalle-Pär dör...

Det gör ont att förlora någon... kanske för att jag förlorar mig själv i samma sekund som hans hjärta slutar slå... i samma sekund faller jag handlöst... mot botten... 

Det faller inga tårar nu... de föll med min svärmor tidigare idag... 
Det gör inte fysiskt ont idag... det gjorde det häromdagen... riktigt ont... 
Jag har ingen ångest som hotar att äta  upp mig... den lugnade sig när läkaren sjukskrev mig igen... 

Jag ser det inte som ett nederlag... jag ser det som att jag får sitta på bänken ett att för att återvinna kraft och stryrka dör att fightas... Fightas för livet...

När man har varit på botten och tagit sig upp en gång och faller igen... då vet man hur man ska kliva upp för ravinens kant... man minns var stenarna man ska kliva på eller greppa om finns... 
Det går snabbare att ta sig upp igen... som en klok, vacker och underbar kvinna sa till mig... 
Falla kommer jag att göra igen men då får man andas och sedan resa sig igen... Som fågeln Fenix... 





 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar