För er andra så säger jag Välkommen till en förvirrad stund med Fru Sarah Emilsson...
Jag har några gånger känt närvaro av min man... Inte i form av honom själv... jag menar i hans vanliga utstyrsel... Svarta Ullmaxkallingar, t-shirt som döljer hans ståtliga mage och på huvudet en HellyHansen mössa...
Jag har märkt hur han har satt sig på min säng, bakom rumpan... hur täcket dras ned över mina höfter av trycket från hans kropp...
Den gången orkade jag inte ta emot honom då jag varit "uppe" med sonen och haft allvarliga samtal... Kanske var det just därför han kom... men när man aldrig får sova och äntligen gör det så tappar man förståndet en aning... bara lite...
Jag fräste ifrån och bad att få sova... trycket på madrassen lättar och försvinner helt... och jag somnar...
Flera av mina vänner har varit iväg för att få guidning i livet och för att få "träffa" de som lämnat oss för tidigt... eller de som stått oss väldigt nära...
Jag har haft många frågor som jag skulle vilja ställa till Johan... om olyckan, hur han tänkte, hur han mådde, varför de gjorde som de gjorde...
Har massor med varför men väldigt få svar...
Så har det varit sedan dag ett...
Härom dagen var jag iväg till en kvinna som är medial... en kvinna jag har hört bra om...
Jag frågade om mitt arbete, min framtid, om mina barn och givetvis om de som finns på andra sidan...
Jag måste säga att jag är fascinerad över hur mycket hon kan få fram av mig och mitt namn... Jag var väldigt fåordig av mig vilket är en stor kontrast till mitt vardagliga jag... ;)
Hur hon beskrev mina barn... prickade in deras små egenheter som gör dem unika... ❤️
Mitt mål var att få bekräftelse på att det jag "gör" är framgångsrikt för oss som familj men också som individer...
Att få höra att vi mår "okej" och att vi har hittat våra verktyg men att det tar tid att läka... det visste jag redan men i min position måste man få bekräftelse...
Som en vän sa nyligen... "Förut hade du Johan som bekräftade dig varje dag och fanns där när det blåste storm kring er... Nu är det ingen som plockar upp dig eller stöttar dig som han gjorde och det måste väl ändå få synas..."
Det var flera andar som kom men det var svårt att med 100% veta vilka de var...
En man beskrevs som en man med humor, inte jättelång men med mage... Mycket skratt, arbetat med människor och var omtyckt på sitt jobb... Hade lätt att kommunicera och vara med andra människor... Han visade upp en båt... Han ville inte prata om hur han dog mer än att det gick fort, han var inte ensam... det var män med... vatten... och det fick inte som det var tänkt...
Undra vem det kunde vara...? ❤️
Jag frågade om båten... hur ska vi göra med den...?
Då ler hon och skrattar till... Han är rolig, han säger så roliga saker och på ett humoristiskt sätt... Var han rolig? :)
Båten... "Hur mycket har du använt den egentligen...?"
Han tycker att vi ska ha kvar den tills vi känner att vi är klara med den och när båtlivet inte ger någonting mer...
Huset... mycket att göra men det kommer jag att fixa... OM jag ber om hjälp... ;)
Mitt stora problem i livet... att vilja klara mig själv... att visa världen att jag inte går under utan Johan... att kvinnor kan... att vi inte är det svaga könet... att jag minsann ska kunna klara det många andra kvinnor har fixat genom åren...
Att jag har ett behov av att inte visa mig svagare än vad jag redan gör... och svag känner jag mig många dagar under året... månaden... veckan... flera minuter under en dag...
Visst är det lustigt hur vår värld är funtad... Att styrka är det som premieras... att svaghet kan ses som något negativt när det ofta är då man kommer på lösningar... Är det inte när konstnären lider som hens bästa verka och skapelser formas...?
Det som slog mig när jag satt där och kunde ha frågat min man vad som helst, var att jag inte visste vad jag ville fråga...inte för att jag inte har tänkt på det utan för att jag insåg att det spelar ingen roll... Vad jag än frågar så har jag nästan svar på allt som är viktigt...
Ångrar han sig...? Klart han gör... Han var ju inte så dum... han ville vara med oss, inte vara en energi i världs alltet...
Saknar han oss...? Klart han gör... Han älskade oss... han skulle göra allt för att få komma tillbaka hit till oss men det finns ingen enterknapp som han han trycka på för att återvända...
Det vet jag redan och den sanningen gör inte att jag blir starkare eller mår bättre...
Johan tillhör inte vår vardag längre... mer än i tanken... Låter kanske hårt och kallt men det är ju sant...
Jag kan inte fortsätta leva genom honom... så därför kanske jag inte hade så många frågor att ställa... inte denna gång... kanske längre fram...
Det kändes konstigt att komma till den insikten... Tragiskt och ledsamt...
Samtidigt så är det ett steg framåt mot acceptansen...
Mina minnen finns alltid kvar... sorgen och saknaden kommer finnas med oss länge men det är inte likställt med att jag och killarna inte kan fortsätta med familjen Emilsson...
Saknaden slår hårdast när det gäller barnen... När de åstadkommer något som de aldrig kan få delge sin pappa här på jorden... ingen kram, ingen liten gåva för att man gjort det där lilla extra...
När mellankillen stod i mål på innebandyn för första gången och gjorde ett toppenjobb... då sväller känslorna över och tårarna tränger fram... Stolthet men också en ledsamhet... en sorg... Ingen stolt pappa som står några meter bort från den glatt hejande mamman... (Hon är ju pinsam, den där mamman...)
Förra gången vi var i denna sal var Johan med... Vi hejade på både den minsta och den mellersta som mötte varandra på planen... Fightades mot varandra... Vi stod enade som föräldrar som stöttade våra barn... Vi med världen... Vi... tillsammans...
Nu stod jag ensam... tillsammans med andra föräldrar... man får svälja både en och två gånger... känslorna blir starka och minnesbilderna avlöser varandra hela tiden...
Nu är jag en "mampa"... en mamma som får ta på sig de delar som pappan hade innan han dog... en mamma som har ansvar att se till att barnen får det de behöver...
När den faderliga kärleken och stödet försvinner så måste mamman fylla dem med värme och glädje utan att sopa bort pappans spår... utan att sopa bort sig själv... En "mampa"... ❤️
Lite som när synen försvinner blir hörseln starkare för att kompensera förlusten... om man inte båda sinnena försämras samtidigt och man får en dövblindhet...
Då får man utveckla sin förmåga att använda tolk...
Livet tar slut... för den som dör fortsätter livet i en annan energi men för oss som står kvar fortsätter livet i en annan riktning... mot andra mål...
Det gäller bara att hitta lösningen... hitta möjligheten till det "nya" livet...
Hitta vad som är rätt för just mig... ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar