lördag 31 oktober 2015

Ljusen lyser för alla änglar...

Allhelgona helgen är här och köerna till Norra Kyrkogården i Örebro var långa när vi passerade... 
Vi väljer nog att sätta ut ett ljus ute hos "Johan" istället... slippa köer, en massa människor... fast å andra sidan så är det väldigt mysigt med alla ljusen, all den kärlek som hänger i luften vid minneslundarna denna afton... tar kanske en sväng imorgon... 

Mamma, bror och jag tog en sväng upp till minneslunden där vi är uppväxta... där Bestefar ligger... Jag fick ingen speciell känsla när vi tände ljus och satte in dem i de söta små husen... Ljus tänder vi hela tiden... 
Men när vi går omkring och ser namnen på gravarna och mamma berättar vilka de är och jag minns dem från min barndom... då kommer känslor... 

När jag ser en skolkamrats mammas namn på en sten... alldeles för tidigt... Vad hemskt, tänker jag och sedan slår insikten ned i mig... 
Sarah, din man är död, han också... :( 

Tänk att en sådan tanke inte infann sig på en gång, när vi klev in på kyrkogården... när vi tände våra ljus för Bestefar, Johan och mammas vännina... Det borde man tycka... men sedan kommer känslorna och tårarna... snyftande, andandes och nästan lite hulkande... 
En varm omfamning av mina nära och kärleken flödar... 
Ögon som tåras och minnen som både värmer en och stjälper en... 
Att det kan vara så tungt... återigen... inte så att jag står i blåleran med båda fötterna och viftar med armarna... utan mer som att lungorna och bröstet är fyllda med betong... 
Tungt att bära och tungt att andas... 

När vi sedan fikade så fick jag en hög med kort som BesteMor haft i sin ägo...
Bilder från mitt och Johans bröllop... så vacker han var... så vacker jag var... så unga vi var... så kära... så mycket kärlek... ❤️

Det går inte att undvika sådana bilder trots att det skär i mitt hjärta... 
Bilder som visar mitt liv... vårt liv... 
Bilder som ger våra barn en hint om hur livet var när de var små... 
Bildern på Johan och barnen... Dopbilder... 
Vår gemensamma resa som tog slut... Bilder från vårt förflutna... 



Visst sjutton gör det ont när jag tänker att jag aldrig mer ska få se denna underbara man... denna tjuriga man som kom hem, grälsjuk efter att han jobbat konstant i 36 timmar och ätit som en liten myra... 
Denna ljuvliga brunsäl som var mitt allt... ❤️

Det är fortfarande svårt att inse att vi är över... att han kommer aldrig mer hem... 
Detta hände verkligen mig och mina barn... Det hände oss... 

Det är ingen film eller en mardröm... Inget  bra slut eller ett uppvaknande... Det är vårt liv som vi kämpar med varje dag... 
Visst är det konstigt att hjärnan fortfarande vill tro att han kommer hem... att jag snart vaknar... eller att min man gör som Bobby Ewing, kliver ut duschen och allt är bra... det var visst bara en mardröm... 
Som jag hoppas och som jag längtar... i små microsekunder när viljan och hjärnan försöker regisera om mitt liv... ändra slutet... Skapa ett lyckligt slut... Skapa ett oss igen... 
Sekunderna efter så kan jag le åt mig själv... den "sjuka" jag... jag vet ju hur det ligger till... Johan är död... kommer aldrig tillbaka... 

Bilder och minnen är allt vi har kvar av den delen av vårt liv... Vi måste vårda dem ömt... De kommer inte att blekna men de kommer att blandas med våra nya bilder och minnen... 



Allhelgona Helgen, en tid att stanna upp och inse vad vi har... 
Det spelar ingen roll om vi har fina bilar och flådiga hem... eller om vi lever på existensminimum och bär begagnade kläder... 
I slutänden är det familj, vänner och kärleken som är starkast... ❤️

Har sagt det tidigare och jag kommer säga det igen...
Ta inte varandra för givet... Vi vet inte vad morgondagen erbjuder oss... Dur eller moll... Ljust eller mörkt... 

Lägg er aldrig osams eller tjuriga... 
Säg att ni älskar varandra och be om förlåtelse...
Var sanna med er själva... för tiden kan vara så knapp... ❤️










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar