lördag 20 december 2014

En tom hamn...

Från facebook

"Tomt är det här oxå.... men längtan till våren är stor när man går här nere i hamnen... Så mkt Johan-minnen finns det här o så mkt glädje....
Snart är det full fart bland båtar o bommar.... "


Varje gång jag kommer ned till hamnen känns det som att hjärtat skall rivas ur kroppen... 
Hur kan en människa påverka en omgivning så mycket att man nästan inte kan andas..?
Att man bara kan blunda och se personen som inte finns mer, komma gående med sitt vackra ansikte och sitt leende...? Att lyssna efter hans skratt, lyssna efter hans felaktiga familjevissling som han aldrig lärde sig under våra 18 år... Som att vissla på en hund, muttrade han ofta... 

Att en plats kan vara så förknippad med en person... Att saker och ting hänger ihop... Johan Johan och hamnen, Johan och båten... Han var som kittet i vår familj... höll den samman... inom vissa områden medan jag höll den samman i andra områden... en enighet...

Kanske många undrar om jag inte hade ett eget liv... men det hade jag... parallellt med att jag hade ett liv med min man... ett liv som vi delade... både motgångar och medgångar...

Vi som alla andra hade det tufft mellan varven och vissa dagar kunde jag skrika åt honom i telefonen men det fanns en grundkärlek som överbryggade det mesta... Skillnaden kanske har varit att grunden var stark och klarade motgångar och skrikiga ungar...

När jag står här och tittar ut över den tomma hamnen kommer ångesten och ilskan...
Hur kunde han lämna mig kvar här...? Ensam med våra barn, ensam med livet... detta liv som vi längtat efter... livet då våra barn blev större och vi kunde få mer tid med varandra... inte tid för att självförverkliga sig själv utan tid att bygga vårt gemensamma liv... utan våra barn... barnen som vi älskar men bara har till låns några år... till låns för att sedan släppa dem fria... 
Då skulle ju vårt liv fortsätta igen... livet som blev annorlunda efter att vi fått barn... inte för att jag någonsin skulle vilja byta bort den tiden... aldrig... barnen är vårt allt men de kommer en dag flytta och skapa sina egna liv... den tiden har redan börjat komma... den tiden då vi två skulle få tända elden igen... elden som legat och pyrt... blommat upp men ibland falnat för att återigen blossa upp... 
Nu skulle det vara vår tid... vår tid med båten... vår tid med barnen och vår nya båt... en båt vi kunde ha kvar efter att barnen slutat följa med...

För faan Johan, det var ju nu vi två skulle blomma ut... Vi som lyckats behålla vår kärlek under alla år... trots allt... Köpa en husbil på ålderns höst... Fara runt och titta på olika städer landet runt... Europa runt... du och jag... vi... 
Inte konstigt att man är en aning bitter... 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar