Från Facebook
"Änkans öppna bok:Då har julafton passerat, juldagen med många tårar o idag har vi varit nere på Lången.. som vi brukar göra vinterns vackra dagar.... Allt har "gått bra"... vad nu det är.... men saknaden kan inte beskrivas mer än att det är hemskt tomt... Även fast vi alla skrattar, kramas o njuter av vad livet erbjuder oss, så har vi alla en gnagande känsla av att något är fel.... att det är inte så här det ska vara.... Vi är en man kort... ingen som steker hammisar eller förser barn med varma vantar... inget klingande skratt som ljuder över isen... "
Alla har gått och väntat på denna dag... denna tradition... alla har undrat hur det skall bli... hur kommer det kännas, hur kommer alla reagera...
Nu vet vi... det blev tufft, gräsligt, tomt.... jag skulle kunna fylla på med olika adverb om hur det kändes den där första julaftonen utan Johan...
Trots allt så infann sig ändå någon from av julstämning... fast alla trippade nästan på tå... i väntan på att någon skulle bryta ihop eller gå undan...
Vi firade julen med våra nära och kära... med vår andra familj... Vi gjorde allt det där som vi brukade göra... Vi satt i soffan och tittade på Kalle Anka... Jag la mig ned på golvet, på den nya mattan jag köpt... la mig där och blundade... låtsades att Johan la sig bakom mig, som han borde ha gjort om han inte dött där på isen på Hornavan... han borde ha snosat in sin näsa i mitt hår och viskat: jag älskar dig... det borde ha hänt men det gjorde inte det... istället fick vi kämpa oss igenom den första julaftonen...
Det byggdes upp ett tryck som sedan smällde... exploderade ut alla känslor... när det till sist inte gick att stå emot... när det kom en kommentar från ett barn... då sprack bubblan och den starka mamman kraschade... kraschade hårt och naket... skrek ut sin förtvivlan och ångest... kastade sig på sängen och grät... grät för sig själv, för sina barn... grät över förlusten av Johan... grät av trötthet att vara en ensamstående mamma i sorg... en ensamstående mamma med tre underbara barn som på sitt sätt försöker hantera att deras pappa är död... grät över denna makalöst onödiga situation... grät över förlusten av ett liv... ett liv som var verkligt men numera dött...
Lät tårarna rinna nedför kinderna, ned på täcket... låt dem komma... lät andningen bli lugn igen... lät sina barn trösta... lät barnens händer smeka mammans hår.. lät sig själv krascha inför sina barn... att inte längre orka... inte orka vara den starka mamman som stod med fötterna på jorden... att inte vilja orka... att inte vilja vara stark... att vilja ligga där, död inombords och bara vilja vara sin älskade nära... att inte vilja fira jul utan sin man...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar