Glädje fyllde huset men kunde inte kväva tomheten...

Julafton har passerat med paket, god mat och många skratt. Värme från brasan i sann pappa Johan-anda trots att allas kroppar lätt värmde upp huset... men eldas ska det... 

En dag som jag inte riktigt visste hur den skulle bli och hur den skulle sluta men "julen" började bra...

Umgänge med grannar dagen före doppardagen har blivit en tradition genom åren. 

I år tror jag dock att det blev skinka kvar och det är väl tur då Coopan i Lillån la ned för X antal år sedan... Det har hänt flera år att herrn i huset fått åka dit för att fylla på skinkförrådet på julaftonsmorgon... 

Det gjorde inte ont att sitta vid grannarnas köksbord denna kväll... kanske var det för att det stod ett nytt fint bord inför julen... Vem vet...? 

Jag verkligen "älskar" att sitta där med vänner och grannar, inte bara de som bor i huset utan andra i vår fantastiska by. 

Prata, skratta, smaka värdens skinka och prata lite djupare som sonen ansåg att vi alltid gör... 

Tänk vad lite värme, lite "kärlek" och goa skratt kan göra i ett trött, kallt hjärta... En julklapp från en ny vän var som grädde på moset och fick mig att känna mig beredd att ta emot julafton...

Å julaftonen kom... med ett stort fat med godis från vår älskade granne... en tradition som gärna får fortsätta i evighet. ❤️

Köket intogs av mig och... mig... små förberedelser som vi alla pysslar med innan tomten kommer med alla stora klappar... 

Släkt och vänner intog huset efter hand... Åter igen kom en vän med en liten present och en varm kram. Den kan jag leva länge på... sådant betyder så mycket... 

Som det fina ljuset som stod och lös i ljushuset ute vid "Johan" när jag kom hem härom dagen... Det värmer mitt hjärta att ni kommer med påminnelser om livet. ❤️

Julaftonen blev en fin dag och kväll. Barn och vuxna som lekte så att husets väggar skakade... blandade åldrar från 5 år upp till 68 år... Springandes, räknandes, stojandes genom alla rum... 

Julen börjades nere på trean och julaftonen avslutades där också... åter smakandes på värdens skinka... ja, hans julskinka... ;) 

Men som sonen konstaterade i bilen idag, på väg till rean... Hur trevligt vi än hade det på julafton, så fanns det en tomhet över allt... en saknad... 

Å så kommer det nog alltid att vara... även när våra hjärtan har läkt så kommer saknaden alltid finnas där... för hur kan man glömma Johan...? 

Varje gång jag ser honom på kylskåpet där mamma har satt upp hans fotografi, så kan jag inte låta bli att le... :) 

För han var en sann glädjespridare och det kommer han fortsätta vara... från andra sidan... ❤️