Jag bestämde mig tidigt att jag inte ville att döden skulle få dra ned mig i avgrunden... ni som har följt mig i bloggen vet ju att det blev så ändå. Att jag har stått med fötterna i det svartaste hål som gått att uppbringa.
Viljan att dö, viljan att ge upp har funnits där bredvid mig i mitt sorgearbete. Vi har gått lite hand i hand, döden och jag. Vissa dagar har det varit döden som styrt... från andra sidan men också när kraften inte funnits där så har det funnits en vilja... eller ett känsla av maktlöshet och tomhet som har gjort att livet inte varit värt att leva.
Tur så har de stunderna varit få men man skall ack inte dem förminska.
Det har funnits många stunder till glädje, energipåfyllnader under det första året. Barnen, våra vänner, barnens vänner, båten... ja, våra familjer så klart. ❤️
Det sista halvåret har varit allt annat än lätt. Jag har slagits med det dåliga samvetet över att jag inte orkat med att vara en mamma och en arbetande ensamstående kvinna. Tiden har kanske räckt till vissa dagar men inte orken... Viljan fanns till en början men inte sen... Viljan försvinner när orken dräneras från hjärnan.
När kroppen och hjärnan inte har tillräckligt med energi så måste man prioritera... priorotera hur dagen ska se ut... vad orken ska räcka till... vad som måste hinnas med under dagen... under kvällen.
För sanningen är att mina barn... min familj är det viktigaste i mitt liv. Jag måste prioritera dem och mig själv för att vi ska komma ur detta någorlunda hela. Vi kommer aldrig bli de samma som vi var innan... vi kommer vara lite mer tillplattade... ha fler ärr i våra själar men vi kommer att fortsätta leva.
Ett annat liv än innan men ett okej liv. Det kan till och med blir riktigt bra.
Men då behöver man energi... påfyllnad...
Sista månaderna har varit tuffa, både för mig och mina barn.
Barnen mår under omständigheterna bra men det har inte deras mamma gjort... Det påverkar givetvis dem också... att se deras mamma som en blöt fläck, sovandes flera gånger om dagen, inte ha energi till att sköta hemmet... inte ha kraft att laga mat, vika strumpor eller gå ut med soporn...
De inser ju att något inte stämmer med deras morsa... Hon är inte som hon var för några månader sedan...
Dit jag vill komma är att det var länge sedan som jag fick energi som stannade kvar i min kropp och själ. Oftast så rinner den ut på en gång... även om jag har gjort något som är givande och roligt. Jag blir trött som få ganska snart, en timmas aktivitet och sedan är själen så innerligt trött...
Men hör och häpna, denna helg har gett mig så vansinnigt mycket energi. Jag har varit glad och positiv, fått träffa fantastiska människor som ger av sig själva... som delar med sig av sitt innersta. Leva & Dela. ❤️
Att få sitta med likasinnade, som inte alltid är Ja-sägare men som bryr sig och som tycker om en, ja... det måste vara den starkaste gåvan jag har fått på väldigt länge... om jag bortser från att sonen helt frivilligt och på eget bevåg klädde granen härom dagen... ❤️
Vi som sett varandras svartaste helvete kan se ljuset i varandras historier... se att det går framåt mot livet... i olika takt och i olika riktningar. Glädjefylld kväll!!
Att jag sedan fick träffa mina kursare från kustskepparn på Behr arena för att se på hockey, det var ju också en hit. Jag har aldrig varit på hockey... trots tappra försök under årens lopp. Då vi har varit fem i familjen så har det inte gått att boka fem biljetter samtidigt... å sedan har det varit fullsatt... Ingen hockey för mig, alltså...
Men nu, i en loge... eller lounge kanske man ska säga så ingen tror att det är en loge på landet... ;)
Bra utsikt över isen, bra kontroll på mina två yngsta som var där med sina vänner...
Jag var som ett barn! Nyfiken, exalterad och... ja, glad! :)
Vänner runt omkring mig som tog hand om mig... såg till att jag hade det bra... fick mig känna mig viktig... stärkte mitt inre, min självkänsla och mitt självförtroende som har legat djupt ner i tånaglarna den sista tiden.
Det var en obeskrivlig känsla att få vara där... En fantastisk påfyllnad av energi trots att lungorna inte var på topp... trots att det kliade i halsen och snoret började droppa...
En kväll att minnas... en kväll med så mycket vänskap och värme...
Närhet genom kramar... taktil beröring är ingen mångvara hos mig...
Visst får jag en kram av barnen då och då... mina vänner och jag kramas ofta, det har vi alltid gjort. I Sorgegruppen kramas vi alltid när vi kommer och när vi går...
Fysiskt kontakt är så otroligt viktig för alla... Alla har inte barn som jag som man kan tvångsgossa med mellan varven... eller katter som får bli ett substitut...
Jag fick så mycket närhet och kärlek av Johan och sedan tog det plötsligt bara stopp! Ingen mer närhet av det slaget...
Då kan det hjälpa att få närhet av platonisk form för att orka... för att få vara betydelsefull. Att få betyda något för någon...
Det var ingen sexuell närhet denna kväll men ack så mycket närhet i vänskapens tecken...
Ingen känsla av dåligt samvete för att jag för en gång skull, på flera månader och år, var glad och lycklig...
Inga jobbiga känslor med Johan... Bara sann och ljuvlig boost!
Den boosten lever jag på nu när jag ligger nedbäddad i sängen med snoret hängandes... när lungorna är fulla av slem och betong... hostandes som en storrökare...
Kanske kan detta vara vändningen...? Kanske kan denna kväll ge mig så mycket energi att jag kommer på rätt köl igen...?
Att jag finner kraften och självförtroendet att tro mig själv igen... att förstå att jag betyder något, att jag också har en roll i detta livet... och inte bara en roll där jag blir sparkad på... av livet och allt som finns där.
Även om detta kanske inte är vändningen så skiter jag ärligt i det... det är ett steg framåt på trappan och det känns så himla bra.
Fattar ni...? Jag var lycklig en kväll utan att "somna vid ratten" på vägen hem... utan att behöva ringa min bror så han kan prata för att hålla mig vaken...
För mig betyder det allt... även om det bara håller för en stund...
Tack alla fina människor som gjorde allt detta för mig. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar