Självömkan... passande ord på mig

Vet egentligen inte vad som är värst...? När man har ork men en kropp som inte orkar och vill...? Eller är det när man inte vill/orkar och kroppen mår alldeles utmärkt... för en gång skull.

Det lättaste är nog när varken hjärnan eller kroppen har kraften att klara av det man borde göra... 

Jag trodde någonstans att jag skulle få tillbaka min kraft snabbt när jag blev återigen fullt sjukskriven... att energi skulle lagra sig på hög i mitt förråd. Lagras så att dörren nästan bågnade ut och hotade att sprängas av all den kraft skjulet lagrade... så fel jag hade. 

Jag sover, gäspar, går upp när barnen har gått. Jag gäspar igen, ser på dammet som måste jagas med snabeldraken innan jag börjar nysa också. Lagar frukost (te m honung) och spelar Candy Crusch. Gäspar... nickar till och gäspar igen... Inser att jag inte har gjort mitt drag i spelet för jag har tagit en lite "nap" från det att jag gått upp tills det att jag ska sova förmiddag... 

Hur många gånger kan man sova på en dag...? Är det normalt att gäspa som jag gör...? 

Hur kan man bli trött av att gå en ynka liten promenad på 3-4 km...? 

Åka och handla är så uttröttande att jag nästan somnar till vid rödljuset...? 

Mitt liv är en kombo av sorg, saknad, glädje, ilska, kreativitet, egen tid, motion, dans, filmvisning på filmvisning i min säng och lite stickning... 

Läkaren rekommenderade egen tid, sömn och motion. Problemet är att jag tar ut mig för mycket så att kroppen inte lagrar energi... den gör över med det för snabbt... 

Moment 22... :( 

Som jag sa till min väninna idag...

"Jag ger upp!" 

Men vad betyder det...? Hur kan man ge upp? Kan jag ge upp? Och vad innebär den känslan...? 

Jag vet ärligt inte... för ta livet av mig är inte ett alternativ... Det har jag redan konstaterat. 

Jag älskar mina barn alldeles för mycket för det och jag tror att jag älskar mitt kommande liv för mycket för det. 

Men när kroppen inte orkar... när lungorna hela tiden är fyllda med betong trots ökad medicinering är det jobbigt att vara aktiv... när kroppen säger nej behöver hjärnan vara super stark för att få igång den där slöa, säckpotatisen. 

Har jag en super stark hjärna?? 

Svar: Nej! 

Sonen kom in förut och frågade vart jag skulle åka... Åka? Ja, vi skulle ju dra ut kupéfläkten för att du skulle åka någonstans... 

Blankt... totalt blankt... Kände mig som en guldfisk, simmandes i en rund skål... kanske jag kommer på det under nästa varv... nästa gång jag kommer runt till barnen som står där och pratar... Blubb... blubb... blubb.... 

Jag börjar undra som det är något allvarligt fel på mig... förutom att jag förlorade min man, blev ensam, kämpar med att hålla huvudet ovan vattenytan, lirkar med tre tonåringar vars behov ser vääääldigt olika ut, äger en skitastma from Hell, har en hjärna som brunnit och lyckats med att misslyckats med mitt jobb... Ja, ska vi lägga till den ekonomiska oro som hänger över mig nu när sonen närmar sig 18 års dagen och hans barnpension disappear...? 

Å visst är livet härligt att leva... så säg... 

Nää, jag är inte bitter, jag inte... 

Karljävel, var du tvungen att ta ditt sämsta beslut ever...? 

Det är nu jag har lust att vråla... "May you burn in hell" men det gör jag inte... Han är säkert redan där efter att tillsammans med Ulf har jagat alla änglar där uppe och dragit för många sexskämt med vakten till pärleporten. 

Man kan liksom inte vara arg på Johan för länge men man kan sakna den skiten... väääääldigt läääääänge. ❤️