Minnen som är energigivande och fyller bröstet med värme och med skratt.
Minnen som stjäl den sista energignutta du har och känslan att vara den ensammaste varelsen på jorden intar kroppen.
Minnen är bevis på att vi har levt, att vi har varit delaktiga i vårt eget liv men även andras liv. Att vi har varit med och skapat historia.
Alla minnen är inte "goda" minnen men de finns där för att vi troligen ska lära oss något från dem, senare i livet. Kanske uppskatta det som var och forma vår framtid lite annorlunda än vad vi hade gjort om vi inte upplevt just det där.
Klockan är 8:17 och jag redan har haft flera minnen swischat igenom hjärnan. Olika saker triggar olika känslominnen.
Ett samtal fick mina tårar att rinna då jag fastnade i känslan att vilja ge upp... jag skrev om det igår.
När hjärnan och kroppen bara inte orkar mer, när man kraschlandar och inser att det finns den där speciella personen som kan plocka upp mig från åkern inte finns längre... han som plockar ihop mig... samlar ihop mina delar...
Det finns andra som står redo, beredda att springa ut mot det brinnande infernot för att rädda liv... mitt liv.
Tyvärr tog det mig ett tag att inse att deras hjälp är kanske inte lika god som just hans men den fungerar. Det tar bara lite längre tid att ta emot hjälpen...
Men att känna igen den där hopplösa känslan av kraftlöshet, tomhet, orkeslös och en så förtvivlad ångest var som att få ett slag i magen av Frank Andersson eller han den populära MMA killen The Mouler...
En spark tillbaka ned i rännstenen... hur jag låg och kravlade i smutsen från gatan, som skräp... som ingen ville ha...
Känslan av att ingenting kan få det att bli bättre... det spelar ingen roll vad andra gör, för det hjälper inte. Deras ord rinner bara förbi, fastnar inte... de fungerar inte som en livlina för hjärnan har gått i baklås... Det finns bara en lösning och det är att ge upp. Hela världen kommer må så mycket bättre om bara jag försvinner... allt löser sig, alla problem är ur världen... Ingen behöver oroa sig längre eller irritera sig längre... Allt löser sig om bara jag försvinner... de kan inte hacka mer på mig, jag behöver inte misslyckas mer, behöver inte kämpa varje dag... Alla får det så mycket bättre om jag dör...
Andra som står utanför skakar bara på huvudet och tycker att det är själviskt... att man inte tänker på sina barn... Det man missar är att just där och då, i sina "sjuka" hjärna, är det just det man gör...
Idag kom minnet upp från tiden efter Johans död... hur jag fick kämpa med demonerna som intalade mig att jag fick det bättre om jag kom till Johan... om även jag dog... för då behövde inte jag lida, mina barn behövde inte se sin mamma i tusen bitar, spridda över åkern...
Jag kanske älskade livet för mycket eftersom jag lyckades ta mig tillbaka från avgrunden... Jag kunde till sist se att ingen mådde bättre av att jag dog... också...
Men förakta inte dem som är fast i infernot... Kraften är stark och självkänslan bryts ned fort. Det hjälper inte med plattityder som att "tänk på barnen" eller "skärp dig, sluta tyck synd om dig själv".
Det som jag upplevde var jobbigt var att ingen vågade lyssna på mig... De ville inte höra att jag funderade på att begå självmord... att jag inte orkade leva utan Johan... att mitt liv var slut, att det inte fanns något ljus... Allt var kolsvart... Jag upplevde att jag fick ännu en börda på mina axlar då jag "inte fick tänka så"... MEN JAG GJORDE DET!
Istället fick jag dåligt samvete och mådde ännu sämre... Så istället för att stärka mig blev deras förtvivlan och viljan att hjälpa ytterligare en tyngd i mitt sargade liv.
I dag vet jag att de gjorde det av kärlek, av omsorg för mig och barnen. ❤️
Det här är ett vanligt problem i samhället som vi MÅSTE våga ta tag i. Det blir inte mindre allvarligt för att vi ignorerar det. Det är skillnad på dödstankar/dödslängtan och självmordstankar.
Lyssna på vad personen säger. Lyssna på dess hjärta. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar