När ska själen sluta skoja med en....

Mitt i vännens liv kommer hon hem och mannen har ordnat med en matlåda och fixat så att barnen sover borta... middag för två, vacker duk, levande ljus och inga barn som drar i byxbenen... kanske en tur till ett köpcentrum för inhandling av presenter till de kommande födelsedagarna... tid för de slitna föräldrarna att se och vara med varandra... 

Minnen kommer upp från alla våra resor till den stora huvudstaden... jul och sommar... Julklappar och besök på Grönan utan barn... leendes gående på Strandvägen, hand i hand... suktande efter de fina båtarna... Lyckliga... 

Middag ute på stan med goda vänner... sushi... skratt... klappar i påsar... planering inför båten... en stillsam promenad tillbaka mot vårt hotell där vårt hörnrum väntade på oss... 

Kanske skulle vi kunna följa med, Johan och jag... gå där och strosa i affärerna... hand i hand... provandes alla kläder som Johan valt ut men jag förkastat tills vi kommit in på Sisters... där självförtroendet ökar med flera hundra procent av den fantastiska expedit Petra som får mig att inse det självklara... alla förslag hon tar fram är i princip lika som de Johan har velat se mig i... ❤️

Kanske kunde vi ordna barnvakt och få vara för oss själva en stund... bara han och jag... tillsammans med vännerna... man & fru-tid... 

Träklubban slår hårt i pannbenet när det går upp för mig att jag, återigen, har fastnat i minnenas dröm... drömmen som aldrig kommer att bli sann igen... drömmen om en framtid med Johan... 

När ska själen läka så pass att man inte blir överraskad hela tiden...? 

När ska hjärnan sluta lägga upp verkliga minnen som själen vill fortsätta leva i...? 

När ska jag kunna se det innan det händer...? Vara förberedd.... 

Korta microsekunder av lycka och glädje... Korta sekunder där Johan är lika levandes som han var innan han for på den där resan norr över... Korta stunder där jag åter lever i min parallella värld där allt är som förut... i mitt riktiga liv... 

Livet där vi bråkat, älskat, vrålat, skrikit och... och... och levt... ❤️

Jag kan fortfarande ställa mig frågorna:

"Hur kunde detta hända mig? Hända oss? Varför? Hur blev det så här?"

Jag vet att Johan är död och aldrig mer kommer möta mig i detta liv... 

Jag vet, för jag är, vid de flesta stunder, vid mina sinnesfulla bruk... 

Eller kanske inte... 

Jag sover flera gånger varje dag... orkar ingenting... blir trött av att åka och handla... det räcker att något av mina underbara barn är lite grinig på morgonen för att hela min dag haltar... jag vill sova när jag sitter i bilen... det är så sjukt... att ligga i sängen en hel dag när huset förfaller under damm, smutsiga kalsonger och tomma mjölkpaket...

Var är den där stöveln jag skulle behöva för att sparka mig själv där bak...? 

Problemet är väl att jag inte kommer orka sätta på mig den och svinga benet bakåt... Får väl leta i tidningen efter en sådan där "Hyr en pensionär" för att får jobbet gjort... 

Hur kan orken bara försvinna...? Är det hål i min själ...? Är det hål i denna ståtliga, förfallna, mjuka kropp...? 

Finns det någon form av gegga som man kan använda för att täppa till alla hål där det läcker ut energi...? Kroppslig silikon eller bodypaste i en sådan där tub som man pumpar ut i en spruta... 

Det är kanske det nya... Bröstsilikon och Botox, släng er i väggen... Nu är det kroppspaste som gäller... Min nya affärsidé! ;) 

Det är tur att det finns människor som kan förstå... som orkar lyssna på mitt ältande... som orkar finnas här bredvid och som också saknar honom... som saknar den jäveln lika mycket som jag gör... 

Det är så skönt när Johans arbetssambo ringer och pratar... berättar om sitt liv och sin saknade vän och kollega... berättar om sina minnen från deras tid tillsammans... delar med sig av sin saknad men också av sin glädje... 

Jag får behålla en del av Johans liv som han hade borta från detta hem... Han lever vidare... trots att han passerat ugnarna på krematoriet och ligger nedgrävd vid minneslunden vid Axbergs kyrka... Död han är men lever genom oss och våra minnen han gör... 

... men kan jag fortsätta leva trots att jag har honom med mig...? 

Kommer han stöta bort mitt "nya" liv...? Har jag fastnat i detta mellanliv...? Kommer jag att "gå vidare" och få ett meningsfullt liv...? Kommer jag sluta gråta eller kommer det sluta göra ont av saknad...? Finns det något som kan fylla tomheten...? 

Svar: Ja! 

Det kommer jag men det kommer ta tid... Det jag insåg för ett tag sedan är att detta "mellanliv" ÄR mitt liv... 

Mitt liv har inte pausats... det står inte på vänt... Växeln ligger i och hjulen snurrar... vi rullar... 

Det rullar och har nog rullat sedan den 20/3 2014... dagen efter hans död... fast på låg fart utan något klar riktning... GPS'n stod och blinkade och hade ingen kontakt med satelliterna... ERROR!

Då och där trodde jag att handbromsen låg i och att någon hade fäst bogserlinan från min bil till ett träd... det gick inte framåt... inte en millimeter... 

Livet var slut i och med att Johan tog sitt sista andetag där i det kalla, norrländska vattnet... när han dog ifrån mig... ifrån sina barn... ifrån alla som älskade honom... hans familj... oss... ❤️

Idag, snart 20 månader senare, rullar livet vidare men livet inte lätt som en plätt... det är inte optimalt... men det är ett liv som innehåller många viktiga parametrar... 

Våra älskade barn, vår familj... våra vänner och mina nya vänner, som jag aldrig skulle ha träffat om Johan levt... 

Det jag kan säga till er som nyligen förlorat sin älskade är att det blir ljusare... kanske inte strålade vitt vitt men ljust... 

Ljusgrått är fortfarande grått men ljusare än mörkgrått... Sen har vi ju alltid femtio nyanser av grått... ;)

Det finns många nyanser av ljust och det tar olika lång tid att komma fram till det riktigt ljusa... Det ljusa som innehåller allt... glädje, sång och skratt men även saknad och sorg... till det som vi kallade liv... livet vi levde och tror att vi ska komma tillbaka till... 

Kanske är det regnet som gör mig lite nere... vattnet som inte rinner ut i diket och ned förbi garaget för att betongröret har mosats... mosats av traktorn som var här och grävde dräneringen på baksidan... mosats så att vattnet är kvar i diket och ökar i mängd... höjer sig mot kanten av diket... 

Jaha... som min vän skulle ha sagt... ännu en sak i en änkas liv som måste åtgärdas... som hängrännorna på huset... som är fulla med löv... så att vattnet inte följer med ned i dagvattensystemet... 

Jaha... 

Vilken tur då att man har en far och en svärfar... Svärfädrar som kan och vet... 

Thank God for them!! ❤️