Jag har känt mig riktigt välsignad de senaste dagarna... de senaste veckorna har varit helt okej.
Arbete på förmiddagarna då jag får en chans att träffa fantastiska människor i olika situationer... Träffa dem på deras arbete eller få fungera som någons öron OCH ögon... Wow! Mitt arbete som tolk är oftast helt fantastiskt!!! Och det gör mig glad... oftast...
Jag läste en blogg häromdagen som gick rakt in i mitt hjärta... en som skriver så målande...
Om dövblindhet... om förlusten av både syn och hörsel... successivt... om sorgen och kampen... om förändringen från ett liv "som de flesta" andra har... till ett liv som ändras och blir väldigt annorlunda...
Jag kände igen mig i så mycket... även om vi inte upplever samma typ av sorg så kände jag att vi har många likheter i vårt sätt stt kämpa, vårt sätt att formulera oss... Ilskan mot hans tillstånd och min ilska mot Johan och hans val... inse att man inte är ensam i sitt kravlande upp från helvetes hålet... det gör mig kanske inte "glad" men jag ler ändå för jag står inte själv på livets stege... längst där nere...
För visst har jag kämpat och visst har jag haft sorg... har sorg... Den kommer nog finnas kvar hela mitt liv men jag kan hantera den lite annorlunda idag än för ett år sedan...
Fick en fråga för några dagar sen av min kinesiolog om jag verkligen ville bli "frisk"... om jag ville må bra...
Första tanken var ju självklart, att det är klart jag vill... sen funderade jag och tittade på henne där hon stod lite smålog...
Och då slog det mig att jag har en rädsla...
En rädsla som består av ångesten över att bli feltolkad eller missförstådd... Inte i mitt jobb.. jo där också så klart ;) men i mitt liv, min själ...
Jag insåg att jag är rädd att människor runt mig ska tro att om jag mår bra ett tag så är allt glömt och livet rullar på... som för alla andra... att jag har "kommit över" min förlust av Johan och bara insuper livet... Går vidare och träffar en annan man som kan svepa bort mig mot solnedgången... En riddare på en vit springare...
Jag är rädd att människor inte ska förstå att även om jag ler och är glad, skrattar och kanske till och med går ut på lokal, så finns en del av mitt mörker kvar...
Min saknad är kvar och jag drömmer fortfarande om att min man lever... Viljan till något annat hänger som en boja runt min ankel...
Förhoppningsvis skakar ni på huvudet nu och tänker att vilken knäppgök jag är... Självklart fattar ni att ett leende ibland bara är ett leende och att ett skratt bara är ett skratt... Det betyder inte att jag är redo att automatiskt vill bli presenterad för någon hunk... Om det inte är Brad Pitt eller Mr Grey... få kan jag tänka mig göra ett undantag... ;)
Jag vill få göra den här resan i min takt... I mitt tempo utan att vara rädd för att folk läser in för mycket i mitt mående...
Jag är okej med att långa stunder bara vara med mig själv... för att kunna sen vara med någon annan kan det ju vara bra om jag orkar vara med sig själv... för om jag inte klarar av det... hur ska då en ny man orka med mig...?
Eftersom jag är en aningen skitzofren då jag inte heller vill att alla utgår ifrån att mitt liv är skit... alla dagar... för det är ju inte heller sant... Jag märker att det är lätt stt vara kvar i sorgeträsket när folk frågar med en sorgsen röst hur jag mår...
Jag fattar om ni inte hänger med... Det är okej... det är ju nästan så att jag själv inte fattar... eller hänger med...
Det som hände häromdagen som fick mig själv att fundera på mitt beteende var när jag fick in genom svängdörrarna på Ica Maxi och kom på mig själv med att se ut som en ledsen, molloken änka som förlorat sin man dagen innan...
Det var ju inte så jag kände mig så varför gick jag om kring med häxan surtants ansikte... ??? Så var det den 20 mars ifjol då jag hämtade ut sömntabletter från Apoteket och sprang på en massa människor som jag kände... jag i chock, de i chock... ändå trilskas jag och går tillbaka till samma affär för att ångesten inte ska få äta upp mig...
När jag gick ur svängdörren så log jag... Jag log mitt "vackraste" leende och mötte människors blickar... för det var grymt länge sedan som jag själv tog ögonkontakt...
Jag gick där och log... så i den grad att jag drog mitt Ica kort till scannern åt fel håll... tre gånger... för SvampBob kan ju bara göra en sak i taget... ;)
Det är skönt att le mot människor vare sig de vet om min bakgrund eller inte... Jag märker att människor är benägna att le mot mig när jag ler... Jag ser att de blir glada när jag är glad... och vem vill inte göra en annan människa glad... :)
Som om det inte räckte med att vara lite glad... jag träffade min sorgegrupp idag och det gjorde mig mer än glad... nästan lycklig... skratt, glädjetårar och åter skratt... Så ljuvligt att få brista ut i skratt med människor som fattar precis min situation... Mina likar... ❤️
En sammanfattning:
• är glad
• har sorg
• skrattar ganska mycket
• numera mer leendes än innan
• saknar min man
• planerar inte träffa någon ny... händer det så händer det
• jag ska gå och lyssna på Top Cats på fredag och skratta och kanske dansa och kanskeha min snygga klänning på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar