Det jag känner är att solens strålar är som smörja för själen... Värmen från den kan tina ett riktigt fruset hjärta... i alla fall påbörja defrosden...
Livet vänder... även om mitt skit just för tillfället sitter i kroppen och inte i hjärtat och själen. Min hjärna har börjat vakna från den dvala som den har befunnit sig i de senaste 17 månaderna... Mitt hjärta, som borde har legat på kardiologen... för vart lagar man ett så trasigt hjärta som mitt... dessutom ett ganska nedfruset hjärta, börjar som sagt börjat bli någorlunda varmt...
Den inre kärnan har varit varm hela tiden.. platsen för mina älskade barn... Hur galna de än kan göra mig så finns det ingen större kärlek än från mig till dem... ❤️
De har nog räddar livet på mig... genom sin galenskap och sin kärlek, genom sina upptåg och utbrott, genom att bara vara dem de är... det vi, Johan och jag, har uppfostrat dem till...
Livet återvände, tänkte jag igår... där jag satt under vår korkek...
Idag så är jag inte lika förhoppningsfull när en tanke slår en kil mellan mina framsteg... mina kliv uppå livets stege...
Från ingenstans kommer en tanke... följd av en annan...
Jag borde smörja in mig, tänker jag, så jag undviker de farliga strålarna... vill ju inte drabbas av hudcancer och dö...
Å så PANG kommer en tanke... som en bomb från ett Viggenplan...
"...men då får jag komma till Johan..."
Vilket sjuk tanke... :(
Jag vet inte om det är den rödklädda på min vänstra axel eller om det är den änglalika varelse, studsande på den lätt solbrända axeln som försöker få mig att tänka dessa tankar...
Hade det varit för 15-17 månader sedan hade jag köpt det rakt av men nu... nu när livet börjar arta sig... utan Johan...
I dag skulle jag aldrig vilja lämna mina barn, de som har hjälpt mig igenom denna gräsliga tid... då, när det hände, då var det annorlunda... då såg jag ingen fortsättning utan Johan... då var livet slut...
I dag bytte jag bild i min mobil, bakgrundsbild och genast var det dåliga samvetet där och knackade mig på axeln... Har du redan glömt honom...?
Jag är väldigt ambivalent i denna stund... Ena halvan av Sarah vill ha kvar honom och aldrig släppa taget medan den andra schizofrena delen vill släppa för att kunna traska på... Samtidigt så sopar jag ju sällan saker under min dassiga matta som för övrigt släpper trådar över hela vardagsrummet och i soffan... :(
Jag måste ju vänja mig vid att ha honom med mig i hela mitt liv fast inte bredvid mig eller i mitt verkliga liv. Måste bli van att ha honom på väggen utan att det gör ont eller stör mitt "nya" liv... Vänja mig av med mannen som jag älskade härifrån till månen och tillbaka... Och dubbelt stjärnstopp!! ;)
Han finns med i många situationer i mitt liv... På stranden, i männen som kommer mot mig... i olika skratt... även om jag aldrig har mött en man ett sådant skratt... :)
Jag ville ju uppleva saker med honom... Ville skapa fler minnen tillsammans, minnen som vi skulle berätta för våra barnbarn... Saknaden är grym under vissa stunder av dagen eller veckan...
Jag vill inte påskina att jag aldrig tänker på andra saker... eller andra män...niskor för då skulle jag ljuga... ;)
Fast fick jag välja skulle jag dra i handbromsen, vända denna pärla från 1974 och åka tillbaka till den 18 mars 2014 och läsa lusen av honom för kommande natt... Då kanske han hade valt något annat... ;)
Men hur skumt skulle det vara...? Att varje dag välja hur sådana avgörande beslut skall sluta...? Höger eller vänster...? Att vi fick själva bestämma hur våra liv skulle arta sig..?
Det finns en film som handlar lite om det... Att gå tillbaka för att man inte kan släppa taget... Lite som texten "tänk om himlen hade besökstiden..."
Då skulle jag aldrig komma vidare med mitt liv här på jorden... Jag skulle sitta där uppe och vänta på min tur... varje dag, hela mitt liv...
Nu har jag folk runt omkring mig och vår Majsan är ett gott substitut men hon kan inte fylla i alla luckor eller ge lika goa och innerliga kramar som han... kan inte värma mig på det sätt som jag behöver och vill ha... även om hon alltid står vid min sida... ❤️
Livet går vidare och jag med det...
Skrattandes på en uteservering började vi spåna på en kontaktannons... jag och Majsan... En välkörd 1974 års modell... Ha ha ha...
Men så har jag en lista av krav... önskningar...
1. Kunna åka slalom, jag är för gammal för att lära upp någon ny så att vi kan åka tillsammans... på min nivå...
2. Älska sjön som jag... Behöver inte ha kustskepparexamen för den har jag men om han kan vara en aning bättre på att köra båt än jag så ger det pluspoäng... ganska många om jag ska vara ärlig...
3. Ingen mustasch! Kanske ett mindre, ansat skägg... så jag inte blir så ensam då vi kvinnor verkar få mer hår på fel ställen ju äldre vi blir... medan männen får mindre hår på de ställen de önskar ha hår... ;)
4. Gilla träning så jag kan få en sparring partner igen... vill helst slippa stå i vassen 2017... som 2015... och 2014 ej att förglömma... Samtidigt så gillar jag lite "rejäla" män... Inga smala spetor som jag kan råka krossa vid en viss form av aktivitet... Men kanske inte allt för stor heller så jag inte syns bakom... ;)
Har ju mitt ego att tänka på... He he he...
5. ... dit har jag inte kommit...
HerreGud, har ju just börjat inse att jag är singelänka... måste vänja min hjärna med den tanken samt vänja mitt hjärta att det ska få plats någon annan där... någon som jag kanske lever mina sista 40 år med... Hisnande tanke, faktiskt...
Om det någon gång kommer att bli så... ja, det återstår att se...
Nu släcker vi ned här på Gotland. Over and out! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar