måndag 24 augusti 2015

Svänger runt ett bergsmassiv...

Ligger i sängen med halsbrännan from Hell... haft den på besök under en tid... Vi behöver inte gå in på orsakerna till den... vi kan väl bara konstatera att den är en symtom på något annat... Eller så säger vi som det är... livet är inte alltid så snällt med oss... just nu är det lit eflr mycket... Men försöker sammanfatta min dag i huvudet... försöker se de positiva delarna av dagen... 

Å den har varit helt okej... Lite jobb, lite mer jobb... hos kiropraktorn med min sneda fot, fått fast iaf fyra våder i sovrummet... Pappa och hans fru kom över på en fika... inte vid köksbordet utan vid vår köksbar... 
En okej dag men ändå så slår molokenheten över mig nu när jag krypit ned mellan lakanen... känner mig ledsen och ensam... känner mig misslyckad som förälder... som den ensamstående förälder jag är... 

Rannsakar jag mig själv så är mitt problem just nu det samma hos många andra familjer... jag inser att jag inte är ensam... det har egentligen ingen betydelse att jag är änka... ensamstående föräldrar med puckon till f.d partner har nog samma dilemma som jag... ingen att diskutera med när man slår huvudet i väggen... ingen som står där med kloka råd eller som står en bi... 

Skit, faktiskt... just nu så saknar jag en vuxen att dela mitt föräldraskap med... och jag skulle önska att det var barnens pappa som stod bredvid... som la en hand på min axel och kramade den när jag är en mindre bra förälder... som tar över när min kraft är slut... som kan dela på ansvaret... som finns där i vått och torrt... som älskar mina/våra barn lika mycket som jag... trots deras tonårsattityd och utebliven lust att hjälpa till... trots att de dissar sin älskade mamma... och om allt varit som det borde, deras pappa... 

Orken ska räcka till så mycket... till allt faktiskt... 
En klok människa sa ungefär så här när jag låg på behandlingsbänken... "Bara för att du har ork precis just nu, betyder det inte att den automatiskt räcker till allt... "
Misstänker också att den inte automatiskt fylls på heller utan att jag måste se till att göra saker som ger mig energi och inte bara stjäl... omge mig med människor som fyller på min bägare med kraft och energi likväl som jag kan fylla deras utan att tjuva från min egen... 
Känns lite snopet att plötsligt ha en massa energi, känner mig glad och framåt... å så tar den slut... bara så där... igen... 

Fast om jag tänker efter så vet jag ju detta... Jag är faktiskt ganska smart... trots att jag är blond ;) 
Men innerst inne hoppas jag väl att när livet väl flyter på så vill jag att allt ska flyta med... att allt ska kännas lätt och roligt... 

Så fungerar ju inte verkligheten... det är väl därför jag fortsätter i terapin... för att kunna hitta verktyg till min låda när saker pajar eller när livet blir surt igen... 

Går omkring med en känsla och en tro att livet kommer jäklas med mig... igen... 
För varför ska jag skonas...? Vissa människor verkar fungera som magneter... de suger till sig skit och jobbiga händelser... 
Usch, så negativ jag är... men jag är i alla fall medveten om det... medveten om häxan surtant och hennes kompanjon SvampBob fyrkants attityd och sinnesstämning... 

Det positiva är att jag vet att efter ett krön eller en skarp sväng kan det finnas en vacker äng med ett otroligt färghav av blommor... en värld som är värd att leva i... måste bara andas o kramas lite... 

Och redan idag (läs 25/8) så påbörjar jag svängen runt bergsmassivet... jag börjar se färgerna som breder ut sig över det vackra landskapet... jag ser hur solen ändrar dem till fantastiska nyanser... 

Jag har varit på terapi... ❤️ 
Det är en wow-känsla att gå därifrån och vara glad och lycklig fast man nyss har gråtit... nyss har varit naken och öppen... 
Att kunna förklara min sorg via en ljuslykta... att sätta ord på hur min sorg är idag... hur de olika bladen får symbolisera mitt hjärtas öppenhet... hur blomman kan sluta sig och stänga ute ljuset den ena dagen och den andra dagen öppna upp alla kronblad så att solens strålar får värma den till liv... värma färgen på bladen så de skimrar och glöder röda i strålarna... det är en fenomenal känsla av närvaro... av medvetenhet... en känsla att bemästra sorgen med hjälp av sin kreativitet... att närma sig acceptansen...
 
Jag är nöjd... just nu... i denna stund... så jag går nog ut i mitt kök och tar mig en kopp te till tv'n... 

1 kommentar:

  1. Du skriver så klokt o fint så man grinar varje gång💙

    SvaraRadera