... sen strömmar alla in.

Hur orkar man berätta för sina barn att deras trygghet för en lång tid framöver kommer att skaka..? Skaka så in i norden... Ska man orka som förälder att förstöra deras värld...?
Nu i efterhand så har jag funderat på om det gått att göra det på något annat sätt... men svaret blir nej... för mig fanns det inget annat alternativ...
Jag var den som var tvungen att berätta för barnen... annars hade det inte blivit trovärdigt... för hur ska man kunna tro att ens pappa ska dö... 41 år gammal... dö när man är tonåring... det går inte att ta in... jag behövde få säga det... annars trodde jag nog inte på det själv... för mannen som ofta sa: "vad skulle kunna hända"... hur skulle han kunna dö...?

Plötsligt står min bror där och "tar över " ett barn för jag försöker hålla mina tre söner nära mig... Hålla dem från att dra... hålla dem nära mitt mamma-hjärta...
Sen strömmar alla in... pappa... mamma... svärmor och svärfar...
Mest förvånad är min mamma... Hon bara stirrar på oss och jag skakar försiktigt på huvudet men hon kan inte ta in mitt tysta budskap... Jag tror jag viskar att Johan är död... Hennes ansikte sitter kvar på min näthinna... hennes totala chock... den totala förvirring när hon till sist inser att Johan är borta...

Därefter stannar tiden en aning... det finns så många människor jag måste ringa... vill ringa...
Jag har tydligt för mig att jag pendlar mellan sovrummet och soffan där mina barn ligger... Jag är rastlös... jag har en massa saker jag måste göra...
Först ringer jag V's kompis tillika vår granne, E... han fattar inte heller när jag ber honom komma till oss för V's skull... Han ser också chockad ut när jag möter honom i hallen och berättar vad som hänt... Sedan sitter denna underbara man med sin vän V... Han sitter och håller om honom, låter honom gråta mot sig... han finns där för en kille som är tio år yngre... en sann vänskap

Jag minns nästan alla samtal jag ringde den där eftermiddagen... Till Johans kusin AM,till vår vän D som kom och bodde hos oss i tre dagar, sov ute hos L så han inte skulle behöva sova ensam...
Till vår båtkompis som också arbetade inom samma koncern... Han hade sett att jag ringde men kunde inte svara... När han återkommer till sitt kontor får han höra rykten att Johan har varit med om en olycka... då gör han kopplingen... Hans "Emil" kan vara död... Min vän A lyssnar och säger lugnt att om jag behöver något så får jag höra av mig... Hon fattade verkligen inte vad jag sa... Lika så min granne... Många fick nog sätta sig ned och verkligen ta in vad jag hade sagt...

Så många ledsna människor, så många tårar... Så många som drabbades denna dag...

Under kvällen strömmar flera in... ingen kan tro att det är sant... det ligger som en dimma över vardagsrummet... en dimma som vi inte vill ska släppa för så kan det ju bli sant...

När mörkret har lagt sig ute... inne har det varit mörkt sedan tre-tiden... då kommer polisen med dödsbeskedet... krimjouren... en kvinna och två män kliver in och vi sätter oss vid köksbordet... den "lille" är tatuerad på armarna minns jag... den längre samlar killarna inne i ett sovrum och pratar med dem...
Vi är medvetna om att vi kommer sent men eftersom vi redan är informerade om att du har fått dödsbeskedet så har vi väntat på all information innan vi kom hit, sa kvinnan... sedan gick hon igenom vad som hänt...
Jag hade redan fått en splittrad bild av vad om hänt, natten mellan den 18 och 19 mars... hur min man och två till åkt ut med skotrarna på isen i fullmånens sken och åkt iväg till några vänner... hur de sedan åkt tillbaka vid 03.00 och gått genom isen... att en man klarat sig och en man inte... o den mannen var min man... min Johan sedan 18 år tillbaka...
Allt kändes så konstigt... det var Johan hon pratade om... att ha skulle ha drunknat eller frusit ihjäl där på isen kunde jag inte ta in...
När hon sedan säger att helikoptern hittat honom, fastfrusen i isen... ja, jag vet inte hur jag ska förklara den känslan... mitt hjärta frös fast... stannade och min kropp drog ihop sig som en ballong som tappas på luft... hela min värld stannade... men återigen behöll jag kontrollen... tårar rann nedför mina kinder men inget mer...

Kontrollen släppte inte förrän P och hans sambo kliver in... då bryter jag samman och jag tror jag skriker ut: "han låg fastfrusen i isen"... han får nog hålla i mig så jag inte faller och jag minns att jag fick ta Bricanyl då jag till sist inte fick luft... Han låg fastfrusen i isen... han klarade sig inte... Min man dog där... dog ifrån sin familj... dog ifrån mig... hans fru...