torsdag 2 april 2015

Tiden läker alla sår...

Från Facebook
Sarah Emilsson Wiklund
2 april 2015

Änkans öppna bok:

"Tiden läker alla sår..." Ibland känner jag... vilket skitsnack.... Vissa dagar kan jag nicka o känna.... jo men kanske att man kan summera det så... 

Sen blir man plötsligt åter påmind om att maken är så död som man kan bli... 
I situationer som man inte upplever frekvent... platser man inte besöker ofta... människor som man inte träffar varje dag... 
Då slår det mig hårt att Johan är död... 😔
Mina dagar rullar ofta på med ett ganska okej resultat... Mitt liv är hyfsat bra trots att det inte blev som jag ville... 

Sen kommer den där dagen då jag träffar min mans "killar", träffar personal inifrån NCC -gården... När jag hör att de fått en ny arbetsledare o min hjärna ser ut som ett frågetecken o undrar... Jaha, vad gör Emil istället...? 😳Om nu inte han fixar o trixar åt SFA... ??? 😩
Det kallar jag bakslag... fast de dagarna m "Emils killar" ger mig oxå så mkt glädje o värme... ❤️

När jag plötsligt,  i min sorgevärld, inser, återigen, att han är borta... omkommen... avliden... DÖD!!! 💀

När det ofattbara griper tag om mig igen... dock inte lika hårt som innan... men ända grabbar tag i min krage o slänger mig i asfalten... som luktar "Emil"... o verkligheten slår mig i mitt fräkniga ansikte... 

Då läker inte tiden alla sår... Den lär oss att acceptera o släppa våra älskade fria... men saknaden kommer hänga i med både bälte o hängslen... 
Hänga i tills det inte gör lika ont, tills smärtan är mindre o vi kan se ljuset... 
Ljuset i allt mörker... För ljus finns det... Vissa dagar i massor, vissa dagar en mindre mängd... 
Vi måste stå i mörkret, i den mörkaste hål med fötterna i blåleran tills vi inser att verkligheten är som den är... tills vi accepterat livet vi fått... 

Att fly ifrån hjälper inte... Sorgen kommer ikapp... en vacker dag... eller en sorgsen dag när man kanske inte är beredd o då tror jag att det slår hårdare...😔

Jag har under detta år som gått lärt mig att det går inte att stressa på sorgen... Under detta år har jag målat mig ur den värsta delen, den del där jag stod i kvicksand o sjönk... Pratat, skrivit, gråtit o målat mig fri... 

Så pass fri att jag inser att livet är nu... Här o nu utan Johan... Tonårsmamman som är ensam hemma för barnen håller på att släppa taget om föräldern... 

Det är ju nu vi skulle stå enade, starkare tillsammans... 
Åka o fika hos våra vänner, gå på bio, mysa, krypa ned under täcket, åka ut med båten.... Bli starkare tillsammans i vårt vuxenliv... Vi skulle ju växa mer ihop, växa in i vårt liv som föräldrar m vuxna barn... 😔

O här står jag ensam... Ingen att hålla handen, ingen att sova bredvid, ingen att växa ihop ännu starkare med... 

o det gör ont, det känns men det blir lättare... 

Tiden läker inte alla sår... Jag lär mig bara att acceptera min lott i livet... 
Idag, imorgon o kanske nästkommande dag... 
Babysteg mot min nya framtid.... 

Från en änka som famlar i mörkrets dal mot det ljusa i framtiden ❤️


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar