onsdag 11 maj 2016

Då är jag framme vid denna vägs ände...

Då har dagen kommit när jag har tagit farväl av min sorgegrupp... i den konstalation som den var denna dag... Den har förändrats en del under dessa 18 månader som jag har kämpat på där... Några har successivt slutat och säger farväl och nya själar kommer in... 

Nu var det dags för mig att säga adjö till dessa fina människor som funnits vid min sida genom detta helvete...
Många känslor och tankar har passerat igenom mig i dessa sittningar... 

Tänkte just att handledarna har verkligen lärt känna mig under denna tid... inifrån och ut... varannan vecka under ett och ett halvt år... med lite ledigt över jul och sommaren... 
Däremellan har jag och barnen gästat lokalerna för egen terapi... 
Vilka otroligt bra övningar vi har gjort... både i gruppen och med familjen... 

Hur jag fick skälla ut Johan som jag placerat i en stol... för att sedan påta mig rollen som Johan och be mig om förlåtelse... 

Hur jag fått gestalta en annan av deltagarna i hens historia... se livet ur hens ögon... 

Målat mig själv i största förtvivlan och sorg... placerat ut mina nära och kära runt omkring mig... visualiserat den mörka spiral som drog mig ned mot helvetet och döden... 

Jag har fått gestalta min sorg genom föremål som jag kopplat till Johan och jag har fått lyssna på barnens förklaringar till varför de just valt de saker som visar deras gestaltning av pappa Johan... ❤️

Vi har fått ställt oss på en imaginär skala på golvet för att visa hur vi mådde just den dagen... hur starka eller svaga våra känslor var... gällande sorg, skratt, glädje, ilska... wow!! 

Tänk vad jag har gjort för att komma dit jag är idag...!!!! 
Jag är väldigt stolt och nöjd med mig själv...!!! 
Jag klappar mig på axeln och tycker att jag har kämpat på bra... utmanat mig i så mycket... klättrat och vuxit som människa... 
Förlåt om jag skryter men faan vad grym jag är!!! ;) 

Lyssnar just nu på "Utan din andetag" och jag ler lite... för så var det... för en tid sedan... Livet var slut och jag orkade knappt med att andas... såg ingen framtid för mig... ville bara dö... 

Å idag har jag slutat i gruppen för att kliva ut några steg till i livet... livet som är mitt... 
Ser ljust på livet och jag ler... 
För ofta höra att jag ser lycklig ut... att det sprudlar av glädje i mina ögon... 
Kan man annat än bli glad när man hör det...? 

Jag vill så mycket med mitt liv... Jag bryter inte ens ihop när båten kostar mig en förmögenhet för jag har valt att ha den kvar och då kostar det... 
Jag ska byta bil men tar då hjälp av Johans vänner som bollplank... diskuterar fram och tillbaka... 
Jag ger inte upp för lite skit i maskineriet... Livet innehåller så mycket mer än grus... Jag har en hel jordhög ute på gården som ska planeras ut... ;) 

Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv, vilket jag gör... MEN nu har jag kommit fram till ett vägskäl där livet med Johan ligger bakom mig och framför mig finns flera alternativ... 

Jag vill inte leva ensam längre... jag vill dela vardagens små dilemman med någon... vill få ett sms med en middagsinbjudan... vill bli förförd och vill förföra... dock som Bambi på hal is men vad gör väl det... ;) 

Jag kan tvätta bilen, laga cykeldäck, byta startsnöre på trimmern, vaxa båten, byta kablarna på batterierna och en massa annat men visst är det väl roligare att göra det tillsammans med någon... 
Ha någon att skatta med när jag kopplar kablarna fel eller bränner kakorna i ugnen... någon som kan le åt den galna människa jag är... ;) 

Vet ni vad...? 
Livet sker här och nu och jag tänker ta tag i det och hänga med!!! ❤️

Med Kiss i lurarna, Heavens on fire, ler jag och tänker att det stämmer in på min kärlek till livet just nu... :) 

Mitt avskedsbrev till gruppen och till mina fantastiska handledare!!!! ❤️


Adjö min älskade grupp

Hur ska jag kunna förklara vad denna grupp har betytt utan att brista i tårar...?
Å vad spelar det för roll om jag nu gör det... det är väl en av de saker vi har lärt oss under denna långa med intressanta resa i sorgens spår...
Att inte sätta på en mask utan visa den riktiga Sarah inför er alla... 

Min resa har pågått i nästan ett och ett halvt år... en resa som startade mörk och fasansfull men avslutas i ett vackert ljus... 
Genom denna resa har jag fått många fina, varma vänner... vänner som förstår det där som andra kanske inte kan ta till sig... vänner som jag kan messa eller ringa o få förståelse ifrån... vänner som finns där och som jag kan skratta med samtidigt som jag gråter... Vänner för livet... ❤️
Kristina och Pia har guidad mig och indirekt min barn genom denna gräsligt tuffa resa... utan deras stöd och kunskap skulle jag nog legat som en våt fläck på marken och inte kommit fram dit jag är idag... 
Jag har genom deras erfarenhet men även er andras deltagande, fått lära mkt om mig själv, om andras sätt att sörja och att livet inte är en liten Box med fyrkantiga väggar... allt är inte svart eller vitt... Livet går från ljust till mörkt med ett stort landskap av grått däremellan...

Med all kunskap jag har fått genom denna fantastiska grupp går jag nu ut i livet för att stå stadigt på mina egna ben... Det känns spännande men samtidigt lite skrämmande... stå själv utan någon att luta sig mot när det blåser kuling men jag vet att jag kommer fixa det galant... 
Tack fantastiska grupp för er tid och er förmåga att läka en sargad själ och ett sårat hjärta... Farväl gruppen

Pia
Från allra första början har du funnits där med ditt lugn och dina fina finesser... du har guidat mig genom den gräsligaste tiden i mitt liv... gett mig stöd och support för att orka leva vidare ensam med mina barn... Du har skrattat med mig i terapin tillsammmans med barnen, sett deras olika sätt att hantera sin pappas död, stöttar mig när min mammaroll har halkat på sniskan, lyssnat på Ville och hans underbara funderingar och hans otroliga förmåga att uttrycka sin sorg... 
Vad vore vi utan din värme o din förståelse. 
Adjö Pia. 

Kristina
Från dag två har du med ditt råa, ärliga men ack så hjärtliga sätt funnits som en totempåle med din visdom o kunskap. Du har utmanat mig, du har fått mig att stanna i min kropp, fått mig att våga lyssna på mig själv, fått mig att se styrkan inuti mig... Du har stått bredvid mig och fightats för mig gentemot mitt jobb... Trott på mig, stöttat mig... Du fick mig att orka kliva upp igen... Kliva ut i livet igen...
Det tackar jag dig så för. Adjö Kristina. 






2 kommentarer:

  1. Hej kära du!
    Din text berör mig mycket. sorg, värme och glädje känns i mitt kropp. Det är en enorm resa du har gjort. Jag vet vad du gått igenom på din väg. Du ska vara nöjd och stolt och absolut skryta.
    Det är en fantastisk stödgrupp du varit med i, det fanns inte i Malmö just då när min man hastigt dog, tyvärr. Antar att du sett på min blogg att jag 6 år efter hans död släppte min självbiografi. Den har sålt över förväntat. Jag tror att du kan känna igen dig i en hel del i berättelsen samt uppleva min framfart mot ännu ett liv.
    Många ömma kramar till dig från mig och all lycka önskar jag dig.
    /Leva-Kerstin
    www.steeperz.com

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Jag vill börja med att beklaga den tragedi och den sorg som du drabbats av. Själv förlorade jag min pojkvän i en plötslig hjärtattack 2005. Efter det startade jag hemsidan sorginfo.se som jag driver helt ideellt. Sidan ger tips till alla som förlorat en anhörig om var de kan få hjälp och stöd. Jag länkar till allt från böcker och artiklar till organisationer och stödgrupper. Jag undrar nu om det är ok att jag länkar till din blogg? Jag är övertygad om att ju man vågar prata om sorg, desto lättare blir det för alla oss sörjande att bygga upp våra liv igen.


    Varma hälsningar,

    Sara Lodin

    SvaraRadera