Från Facebbok
Sarah Emilsson Wiklund created a collage
using PicCollage.
"Att
man kan få så mycket värme o omtanke av en sorgegrupp hade jag aldrig kunnat
tro.... Man glömmer ibland bort varför vi träffas... Ännu en uppgift avklarad o
idag känner jag mig stark trots den svåra stund... "
Resan till Björnrike med grannarna och en till vän... Vilken resa...
Vi åkte i två bilar upp... Vi cruisade med vår älskade ML... Bilen som Johan suktat efter i så många år och fick till sist möjlighet att köpa till ett bra pris... Bilen som många trodde att han skulle ha... Nej då, det blev min bil på vardagarna och vår under helgen... Johan gillade att jag åkte ståndsmässigt, som han sa... Hans heta fru i en het bil...
Att resa i bil var Johans liv... Det gjorde han varje dag under sitt arbete... Från Stockholm till Karlstad med en avstickare till Gävle eller någon annan ort som behövde fräsning... Att sitta i bilen var avkoppling...
Ofta pratade vi om våra drömmar... Om båten, sommaren, barnen... Om oss... Vad vi vill med livet...
En hand på benet... kontakt... närhet... Att få sitta ensam med honom i bilen har alltid varit en skön känsla... lämna över ansvaret till en trygghet...
Under denna rea har vi skrattat, myntat uttryck som vi nog alltid kommer att använda och då tänka på denna resa... tänka på Johan... på hans skratt...
En vacker fredag eller lördag... solen skiner... jag har gått in i lägenheten, kokat kaffe, hällt i lite whisky, vispat grädde som jag hällt i en plastpåse så den kunde spritsas ut senare... Lite muscovadosocker i termosen och sedan iväg till backen...
Vi möts vid en härlig stor soltrappa längst ned i backen... Gissa om de andra blev glad när de inser att jag häller upp och serverar en Irish Coffe i muggarna... med färsk grädde...
Johan sträcker ut sig i solen och suckar: Detta är den sämsta dagen i mitt liv... Mannen framför vänder sig om med en lustig min... tills han ser Johans utsträckta kropp och hans belåtna ansiktsuttryck... ja, sämre än så här borde man ju inte ha det i livet...
Johan levde livet fullt ut, det har jag nog sagt tidigare... Livet var för kort för att inte njuta... hans liv blev väldigt kort, alldeles för kort... men han njöt nästan varje dag av sitt liv och var han inte nöjd påtalade han det också... Det var ofta han som kom och sa att nu måste vi stanna upp och fundera på hur vi har det... det börjar bli tungrott, vad gör vi åt det..?
Det var han som bokade våra vuxenhelger så att vi två inte skulle tappa varandra... Och det tror jag inte att vi gjorde... jag har känt mig älskad varje dag under dessa 18 år...
Ta det till er... vi kan ändra vårt liv om det är vad vi vill... man behöver inte göra som man alltid gjort om man inte vill... för livet är hör och nu... vi vet inte vad som väntar när vi kremerats... när vi tagit det sista andetaget...
Det är vår skyldighet att leva nu och inte sen... för tänk om sen inte kommer... tänk om vi blir liggande där i jorden på minneslunden och det finns ingenting mer...
Då måste det kännas ganska snopet att det tog slut där och då men man hade så många fler saker kvar att göra... att utforska...
En tröst för mig är att Johan fick ett liv som han ville ha... han gjorde det han ville utan att vara ett ego... han var en människa som var så mån om andra... att vi skulle ha det bra... att hans barndomsvän inte skulle frysa om vintern så han köpte henne en jacka... han såg till att det fanns kaffe klart när vännerna hade ätit klart ute på våra sommaröar... han pysslade inte bara om mig och barnen... han såg till alla sina nära och kära... sen hade han sina sidor och det får man inte heller glömma... vi får inte glorifiera denna man som något helgon, för det var han inte...
Men vem är perfekt... inte jag i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar