Från Facebook
"Hemläxan till sorgegruppen avklarad... Att skriva till Johan om saknaden... Problemet är bara att sluta skriva... Det finns så många situationer där han är saknad... När saknar ni honom? I vilka situationer är det svårt att hålla tillbaka tårarna för det är så han...? "
Ja herre min skapare.. när saknar man inte honom..? I allt skulle jag tro... I början... när det bara gått ett tag så kunde jag ju knappt andas utan honom... det var gräsligt... kändes som jag behövde syrgas med rent Johan i... men tiden har ju gått och det har blivit lättare... vad nu lättare är...
Jag kan andas utan att vilja dö... jag kan ta mig igenom vardagen utan att vilja gömma mig under en sten... eller det stämmer nog inte... för det händer ganska ofta att jag vill krypa undan och gömma mig från världen... den värld som så sällan förstår... de som många gånger önskat att de kunde förstå men inte ens är i närheten av den saknad som jag känner... och hur ska man kunna kräva det av andra..?
Att de ska kunna förstå hur jag känner...
Saknaden är så konstig... ibland skär den i bröstet och man orkar ingenting... det känns som den äter upp mig inifrån... Ibland kommer saknaden men berör mig och gör mig glad... önskar bara att de stunderna var oftare än de andra... mer frekventa...
Tyvärr fungerar inte livet så... vi får ju inte välja...
Vad är saknad? Är det n känsla eller en tanke...? Det är så mycket... Att sova själv är jag van vid från Johans arbete men att inte längre få vakna av ljudet från när nyckeln sätts i låset mitt i natten... höra duschen starta och sedan gunget när han la sig på hans sida av sängen... känslan av trygghet, känslan av att kunna andas ut för han är hemma och inte ute på vägen och far... känslan av att kunna somna om... trygg...
Jag saknar att få vakna av att Johan masserar mina fötter klockan fem på morgonen... Att vakna utan hans ansikte bredvid mig är hemskt...
Saknad är att duscha ensam och det är jag inte van vid...:(
Att se hans hög med saker uppe på bänken i sovrummet gör ont... tungt att se dammet lägga sig över dem...
Vi har gjort så många saker tillsammans, han och jag... ibland bara vi, ibland med vänner och oftast med barnen...
Fjällen, grillar hammisar, spela kort... att aldrig behöva be om hjälp med pjäxorna då Johan alltid redan ordnat det innan jag kommit ut i hallen...
Alla våra vuxenhelger... Att aldrig mer få planera inför våra resor... Att aldrig mer få kliva in på vårt hotell, längta till rummet... aldrig mer få gissa vilket hörnrum de placerat oss i denna gång... aldrig mer få gå igenom gångtunneln till Stockholm city, hand i hand, lyssnande på han som spelar där... Att aldrig mer få vara du och jag...
Att magen ska dra ihop sig av att se en lastbil med släp... än värre om det faktiskt råkar vara en av era bilar... "Sfa-familjen"... då vill hjärtat bara bryta sig ur kroppen och smälta undan... försvinna...
Så många gånger som jag och barnen stått och tittat på Johans gäng när de jobbat och barnen varit mäkta stolta över sin far... det saknar jag... deras leenden när Johan kommer hem med lastbilen eller när de haft möjligheten att få åka med sin far...
Jag saknar att inte längre få vara en del av Johans arbete... Inga fler julbord, inga fler lunchdater med Johan och hans kollegor... inga fler omelettsmörgåsar på Smörgåsbutiken i Örebro på fredagar...
Hur ska det kunna vara möjligt att gå vidare utan honom? Hur ska jag kunna fylla det tomrum som blivit efter Johan...? Utan alla våra dater har livet blivit väldigt tomt... ensamt...
Bara en sådan sak att åka o handla på Willys... hur kul är det...? När man vet att den som flåsar en i nacken inte är min man utan ett psyko eller AnnSofie... ;)
(Hon kastade sig in i min bil en kväll när vi satt och väntade på våra barn och lutade sig fram o flåsade mig i örat... Inte för jag är Johan men det får väl duga... :) En sann vän )
Det är så många små saker som inte längre finns, som inte händer... som innan Johans död fyllde vårt liv... mitt och barnens...
Att nu börja om igen.... det är ingenting jag har sett fram emot... vi hade planerat vårt liv tillsammans som många av er andra men nu har jag bytt startbana... ofrivilligt...
Det är jag och den ofrivillige golfaren... att bli påtvingad någonting som man inte vill ha är ingen hit...
Saknaden är så stor att jag inte vet hur jag ska komma vidare... tvekar... och det skär i mig när jag inser att det enda alternativet som finns att välja nu, är livet... men hur gör man det när det skriker i kroppen... låt bli... hur ska du kunna...? utan Johan...
Kroppen är inställd på ett liv med Johan och hjärtat är väldigt svårövertalat...
Inser att resan tillbaka till ett fullgott liv är oändlig...
Ja herre min skapare.. när saknar man inte honom..? I allt skulle jag tro... I början... när det bara gått ett tag så kunde jag ju knappt andas utan honom... det var gräsligt... kändes som jag behövde syrgas med rent Johan i... men tiden har ju gått och det har blivit lättare... vad nu lättare är...
Jag kan andas utan att vilja dö... jag kan ta mig igenom vardagen utan att vilja gömma mig under en sten... eller det stämmer nog inte... för det händer ganska ofta att jag vill krypa undan och gömma mig från världen... den värld som så sällan förstår... de som många gånger önskat att de kunde förstå men inte ens är i närheten av den saknad som jag känner... och hur ska man kunna kräva det av andra..?
Att de ska kunna förstå hur jag känner...
Saknaden är så konstig... ibland skär den i bröstet och man orkar ingenting... det känns som den äter upp mig inifrån... Ibland kommer saknaden men berör mig och gör mig glad... önskar bara att de stunderna var oftare än de andra... mer frekventa...
Tyvärr fungerar inte livet så... vi får ju inte välja...
Vad är saknad? Är det n känsla eller en tanke...? Det är så mycket... Att sova själv är jag van vid från Johans arbete men att inte längre få vakna av ljudet från när nyckeln sätts i låset mitt i natten... höra duschen starta och sedan gunget när han la sig på hans sida av sängen... känslan av trygghet, känslan av att kunna andas ut för han är hemma och inte ute på vägen och far... känslan av att kunna somna om... trygg...
Jag saknar att få vakna av att Johan masserar mina fötter klockan fem på morgonen... Att vakna utan hans ansikte bredvid mig är hemskt...
Saknad är att duscha ensam och det är jag inte van vid...:(
Att se hans hög med saker uppe på bänken i sovrummet gör ont... tungt att se dammet lägga sig över dem...
Vi har gjort så många saker tillsammans, han och jag... ibland bara vi, ibland med vänner och oftast med barnen...
Fjällen, grillar hammisar, spela kort... att aldrig behöva be om hjälp med pjäxorna då Johan alltid redan ordnat det innan jag kommit ut i hallen...
Alla våra vuxenhelger... Att aldrig mer få planera inför våra resor... Att aldrig mer få kliva in på vårt hotell, längta till rummet... aldrig mer få gissa vilket hörnrum de placerat oss i denna gång... aldrig mer få gå igenom gångtunneln till Stockholm city, hand i hand, lyssnande på han som spelar där... Att aldrig mer få vara du och jag...
Att magen ska dra ihop sig av att se en lastbil med släp... än värre om det faktiskt råkar vara en av era bilar... "Sfa-familjen"... då vill hjärtat bara bryta sig ur kroppen och smälta undan... försvinna...
Så många gånger som jag och barnen stått och tittat på Johans gäng när de jobbat och barnen varit mäkta stolta över sin far... det saknar jag... deras leenden när Johan kommer hem med lastbilen eller när de haft möjligheten att få åka med sin far...
Jag saknar att inte längre få vara en del av Johans arbete... Inga fler julbord, inga fler lunchdater med Johan och hans kollegor... inga fler omelettsmörgåsar på Smörgåsbutiken i Örebro på fredagar...
Hur ska det kunna vara möjligt att gå vidare utan honom? Hur ska jag kunna fylla det tomrum som blivit efter Johan...? Utan alla våra dater har livet blivit väldigt tomt... ensamt...
Bara en sådan sak att åka o handla på Willys... hur kul är det...? När man vet att den som flåsar en i nacken inte är min man utan ett psyko eller AnnSofie... ;)
(Hon kastade sig in i min bil en kväll när vi satt och väntade på våra barn och lutade sig fram o flåsade mig i örat... Inte för jag är Johan men det får väl duga... :) En sann vän )
Det är så många små saker som inte längre finns, som inte händer... som innan Johans död fyllde vårt liv... mitt och barnens...
Att nu börja om igen.... det är ingenting jag har sett fram emot... vi hade planerat vårt liv tillsammans som många av er andra men nu har jag bytt startbana... ofrivilligt...
Det är jag och den ofrivillige golfaren... att bli påtvingad någonting som man inte vill ha är ingen hit...
Saknaden är så stor att jag inte vet hur jag ska komma vidare... tvekar... och det skär i mig när jag inser att det enda alternativet som finns att välja nu, är livet... men hur gör man det när det skriker i kroppen... låt bli... hur ska du kunna...? utan Johan...
Kroppen är inställd på ett liv med Johan och hjärtat är väldigt svårövertalat...
Inser att resan tillbaka till ett fullgott liv är oändlig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar