söndag 29 november 2015

Första advent.. igen...

Jag är inte emot förändringar... förändringar tar med sig förbättringar i någon form. Förändringar är bra... oftast... 
Det jag inte är så förtjust i är när alla typer av förändringar kommer samtidigt. Alla känslor åker rundbana på en gång... Som Gyllene Tider sjunger: " o så kommer alla känslorna på en o samma gång..." 
Då blir det tufft. Då blir livet kämpigt. 

Idag är det första advent och min familj har haft en tradition sedan 1998. Att delta i Betelkyrkans adventsgudstjänst. Det har vi gjort mamma, min bror och jag. Konstalationen har sett olika ut från år till år. Jag har missat en gång när vi tillbringade just den helgen nere i Göteborg hos Johans kusin. Min bror har varit frånvarande någon gång. Barnen har varit med till och från, med betoning på från under de senaste fem, sex åren.  Johan har varit med några gånger... tror att de går att räkna på ena handens fingrar... ;) Han var ingen man av kyrkan. 

En tradition med fokus på familjen och julkänlslan. En start på den månad då många av oss förväntansfullt väntar på julen... 
Men inte alla... för julen är inte en underbar helg för alla. De innebär mycket ångest och förtvivlan för en del... en helg som många väljer att tillbringa på arbetet eller utomlands. Vi som har det någorlunda bra tar för givet att det är en tid att fröjdas. 

Att sitta i kyrkbänken och lyssna på alla vackra sånger och känna hur håren på armarna reser sig upp när tonerna fyller kyrksalen är mäktigt. Mycket mäktigt. 
När kören avslutar med den sista sången, "Det är Advent" känner jag ett lugn, en igenkännande känsla från tiden då jag var lycklig... när jag var älskad av Johan... men inga tårar. 

I år är det andra året efter Johans död. Egentligen saknar jag honom inte i kyrkan, han hittade på alldeles för mycket bus där inne... utan det är stunden efteråt som saknaden märks så tydligt. 
När Johan och våra killar kommer upp på stan och vi går ut och äter med mamma. Alla hennes två barn med familjer. Alla barnbarnen är med. En fin start på julen. 

I år blir det inte som det har varit. Saker händer i allas liv som påverkar ens traditioner. Det behöver inte vara någon som dör... 
Livet är inte förutsägbart även om många kanske lever så. Allt kan hända och då får man anamma livet efter bästa förmåga... en svår uppgift för många av oss. 

Självklart är jag medveten om att muren kring mig kan rasa när som helst. Även om jag denna dag tog på mig lite smink för att dölja den där konstigt gråa färg som fastnat under mina ögon... de där påsarna... de där alla rynkor som plötsligt har dykt upp. Sminkade bort och sminkade på en fasad som förhoppningsvis skulle hålla genom gudstjänsten. 

Tårarna kom till julmusiken av Magnus Carlsson och Molly Sanden när jag satt i bilen på väg in. Inte egentligen på grund av musiken utan därför en Mercedes ML körde om mig. Johans och min älskade bil. Hans önskebil som han köpte till oss hösten 2011, tror jag det var... 
Där kom den i omkörningsfilen, inte samma fina svarta färg som vi hade men ändå... Dammen brast... eller det blev en spricka i dammvallen och vatten började sippra ut... 

Jag vill ju så gärna, så gärna få vara som alla andra... Glada eller ledsna, jublande eller sura, gnatandes på gubben, hålla handen när man strosar omkring och köper julklappar till barnen. 
Jag vill inte hela tiden gå omkring med en känsla av att vara annorlunda... 

Jag är annorlunda men samtidigt inte. Jag skrattar, jag gråter... Jag är glad och jag är ledsen... precis som alla andra... 
Men det hänger ett täcke över mig... som inte syns på ytan. 
Som Harry Potters osynlighetsmantel... den finns men syns inte... 
("Syns inte, finns inte... Syns inte, finns inte..." Från vilken film? ) 

Det var bara de tårar som kom denna dag... jag andades igenom känslodippen, satt i bilen och tänkte på allt positivt som ändå finns i mitt liv... OCH det är så mycket... 

Min/Vår familj!!! ❤️ 
Mina/Våra vänner!!!❤️

Jag har tak över huvudet, jag har inte behövt fly för att överleva. 
Mitt hem är inte bombat av IS, mitt hem är inte sönderskjutet av några idioter. Det finns inga landminor där jag bor. Det ligger inte krypskyttar bakom huset. 
Jag är trygg i mitt hem. Varje dag. Varje natt. 

Mina barn är trygga varje dag de går till skolan. De får mat och de har kläder för alla olika evenemang de ska på. 
De är älskade av så många och får uppleva kärlek varje dag. 
Trots att deras far är död lever de vidare. 

Vårt liv är "under kontroll"... 
Jag försöker tala om det till min trasiga hjärna och trasiga kropp. 
Ryck upp dig, fungera i grupp. 

Skärp dig... (då svarade alltid Johan: Särp dig sälv... med en läspande stil) 

Jaha, det är väl bara att vänta till huvudet läkt, tills kroppen lyssnar på signalerna från hjärnan och börjar fungera igen. 

Under tiden fortsätter jag att sova mitt på dagen, ta korta utflykter till civilisationen. (En timma bland folk = en sovstund på 2 timmar.)
Jag fortsätter att motionera och dansa. Går mina promenader. Fortsätter att inte dricka läsk och äta godis. Vilar med stickningen i knät medan huvudet långsamt ramlar bakåt och snarkningarna kryper upp ut genom munnen. 

Det här är också ett liv... ett annorlunda liv i landet utbränd. 

Ha en glad, varm första advent. 








1 kommentar:

  1. "Här kommer alla känslorna nu alla på en gång" påminde mig om min döde man. Den låten sjöng han i sin orkester, kan höra honom än idag. Dessutom har vi CD skivor med hans orkester, det är verkligen en gåva. Du har kanske sett och hört i menyn.
    Traditioner är fint men precis som du upplever är de också väldigt hårda att möta de första åren men att möta, våga möta i själen är bra för framtiden.
    Jag märker att du medvetet jobbar med sorgen. Tacksamhetslista skrev jag också, det var bra för mig.
    Styrkekram till dig från mig
    /Leva-Kerstin
    www.steeperz.com

    SvaraRadera