tisdag 22 december 2015

Det närmar sig jul...

Julen närmar sig med allt vad det innebär... 
Många upplever stress och stök dagarna innan galenskapen kulminerar. Alla måsten och alla listor som måste prickas av för att det skall bli en riktig jul... 

Men vad är en riktig jul då..? 
Blir det inte jul om man inte har allt som står på listan, om man inte lagar all maten själv, om man inte skapar sina egna julkort, vilket jag själv älskar att göra...? 
Hoppar julen över denna familj om jag inte lyckas fixa allt...? 

Julen ska handla om gemenskap och kärlek. Familj och vänner, släkt och umgänge. Oftast så upplever jag att det finns gräsligt många måsten/bör-krav men väldigt få vill/önska-krav inför och under en julhelg... 
Varför gör vi så...? Varför är vi så...? 

Är ytan så viktig...? Jag har varit en aningens så men jag/vi slutade för några år sedan... (läs 2009) 
Hur mycket vi än älskar/älskade vår familj så var det skönt att få fly undan den "vanliga" julen och dra till fjällen vartannat år... 
Slippa all julstress och ångest som man ibland bygger upp över klappar och allas nöjdhet... slippa det negativa med julen... 

Att få dra på sig understället och varma Ullmaxstrumpor, "hoppa" i slalomkläderna och ge sig ut i backen... Stå i liften med alla andra likasinnade som ler och önskar varandra God Jul... 
Det har varit så skönt att äta en minimerad julmiddag i långfillingar, till barnens glädje. :) 

I år infinner sig inte den där julkänslan trots alla ljusslingor på husen, trots att granen är klädd och står fin och ljus i rummet. Tomtar på loftet och tomtar utplacerade lite varstans... 

Det är vår andra jul som vi ska "fira" utan Johan. Det andra år som många tror ska bli så mycket lättare än året innan... 
Det ligger en känsla av tomhet över huset... det saknas något... någon... 

Jag vill inte säga att det gör ont som det gjorde i fjol... mitt hjärta blöder inte även om jag saknar Johan väldigt mycket...
Tiden kanske läker alla sår, ser till att såret täcks av en skorpa som senare kommer bli ett ärr. Ett märke för livet... 

Även om smärtan har minskat, kanske börjar långsamt försvinna, så finns tomheten här... saknaden... vetskapen om att även detta år blir annorlunda... som alla åren efter för det kommer faktiskt aldrig bli som förr igen... aldrig mer. 

Ingen att diskutera julklapparna med... ingen att utbyta idéer med inför barnens presenter. 
Ingen att planera julen med... stora som små saker... hur granen ska se ut... 
Nja, nu ljög jag... det har alltid varit min grej... varken man eller barn har haft något att säga till om gällande granen... 



...som senare blev utbytt till en tall när ögonen kliade alldeles för mycket... Tallen som blev en grå plastgran... hör och häpna... En sådan skulle aldrig komma in i mitt hem... men blir man allergisk och astmatisk på äldre dagar får man bara acceptera livets nyck. 

Det finns så mycket som jag saknar och just nu inte kan återskapa... hur mycket jag än vill... Det blir jag som får ordna och fixa det som ligger på oss... Självklart har jag delegerat, det har vi gjort i många år men det spelar ingen roll för i slutändan så är jag ensam med alla måsten... 

Tiden innan jul har jag nästan alltid tyckt om... den innehöll så mycket... om man bortser från stressen och allt det negativa... ;) 
Julbord med våra jobb, oftast egen tid innan så vi kunde göra oss iordning tillsammans... Göra oss fina ❤️
Planeringen av julkorten började jag med i november och satt sedan vid köksbordet och pillade och filade... Ibland hjälpte Johan till men oftast satt han och såg på Top Gear eller något annat program, skrattandes i sina fillingar... troligen med handen innanför som många män gör... ;) 
Turen till Stockholm... mat och socialt mingel med vänner... Julshopping och sushi på vårt hak... traditioner som han och jag gjorde. 
Hela december var fylld av äventyr och spänning... En uppbyggnad inför julens magi... 

Den spänning som varit i år är om jag ska orka åka och köpa klappar eller inte... om jag ska få till denna så kallade julstämning... 
Inga julbord, inga traditioner... på grund utav denna gräsliga utmattning och på grund av att min kära make är död...

(Förbannade karl... bara lämna mig så där... )

Som förälder är det ens ansvar att skapa julstämning... se till att allt pyssel och plock kommer fram... sätts upp och tänds. Det är vårt ansvar att se till att julen blir magisk och minnesvärd. 
Ett stort ansvar. Ett ansvar som kan tynga ned vem som helst... för nog vill vi att barnens julminnen ska vara glädjefyllda och minnesvärda. 

Jag har problem med att skapa denna glädjefyllda jul... jag får gräva i min källa av kraft och styrka för att uppnå en "normal" nivå av julstämning... 

En del av mig vill skrika och backa tillbaka till julen 2013... stanna där och insupa vad vi då inte visste skulle bli vår sista jul tillsammans... den sista gången vi skulle vara en hel familj. Mamma, pappa, barn... 
Den var säkert inte perfekt... jag var troligen stressad och härjade med Johan medan han gick i sina svarta kallingar ända fram tills gästerna kom... Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket ifrån den julafton... för jag visste inte då, hur viktig just den aftonen skulle komma bli... längre fram... 

Den andra delen i mitt schizofrena jag vill bara köra på... dra på så julen är över. Komma ut på andra sidan... där det normala tar över igen... 
Julen kommer vare sig jag vill eller inte och jag måste, som förälder, se till att den blir så bra som den kan bli... 
Å andra sidan, vad är nu den perfekta julen...? Vad krävs för att den ska bli bra...? 

I många familjer sitter man fint och äter... samtalar om vind och väder. Serveras det man alltid ätit, gör det man alltid gjort... 

I andra familjer struntar man i julen, åker utomlands, lever ett annat liv... 

Vissa dricker sig fulla, skrämmer både barn och partner... skapar minnen som ingen vill komma ihåg. 

Det finns familjer som skapar fantastiska minnen där det finns värme, kärlek, gemenskap och respekt. Kärleksfulla vuxna, glada och förväntansfulla barn... Där man umgås, skrattar och finns för varandra. Lite smågräl, ruff och trötta små individer. 

Vad är rätt och vad är fel...? 
Inte vet jag men jag vet vad jag skulle föredra... 
Jag hoppas bara att jag kan ge mina barn en jul att minnas med glädje... även om deras pappa inte finns bland oss och förser oss med skratt och roliga episoder... förser oss med minnen... 

För sanningen är den att vi har inte så många andra val... 
Vi kan välja att sitta och tjura, tycka synd om oss eller så kan vi välja att göra vårt bästa... trots att saknaden finns där, trots att hela han INTE finns där... 
Julen kommer och den går men minnena består... 
Det blir vad det blir och det får bli bra det med... vi kan bara göra vårt bästa... 
Vi har ju varandra... jag, barnen, familjen och våra vänner... Vad mer behöver vi? 



1 kommentar:

  1. Jul är vad vi gör den till. Det som känns bra för oss själva blir också bra för de vi firar med. Så nu tittar jag in och önskar dig en God Jul
    /Leva-Kerstin
    www.steeperz.com

    SvaraRadera