Dagens gnäll om trötthet...

Jag är alltså sjukskriven med diagnosen "utmattnings depression" sedan i mitten på oktober. En depression som kanske inte syns på ytan för de flesta gånger ni ser mig så ler jag... Jag försöker vara glad och social men i mitt inre pågår en ständig kamp. Kampen mellan viljan och orken.
Jag är imponerad av er som bara kan skjuta jobbiga saker åt sidan och fokusera på andra mer viktiga saker... Jag fungerar inte så... önskar att jag kunde för mitt liv skulle vara så mycket enklare då.

Min hjärna försöker göra allt samtidigt... med mindre bra resultat... det blir varken hackat eller malet. Det blir en havregrynsgröt istället för en härlig fruktsallad... Inte för att det är något fel på gröt... men är man inställd på något lite mer flådigt så blir man besviken... Jag blir besviken.
Gräsligt besviken på mig själv att jag inte kan klara av detta... klara av att vara en normalt fungerande människa... som alla andra...

Fast frågan är nog: Har jag inte alltid varit så här?
Svaret är: Troligen men då har vi varit två och då har inte min totala sinnesförvirring synts så tydligt...
Det har stått en aningens fluffig man framför mig och sopat bort de största hindren. Han har funnits där, lyssnat och kommit med bra eller mindre bra råd. Då har jag orkat med livet och allt som finns där inuti. Det har fanns en styrka inom oss att vi skulle överleva allt som serverades oss...

Idag ser det ju en aning annorlunda ut... Jag är ensam med mina demoner... Ja, då menade jag inte mina barn... ;) utan alla krav och måsten som jag måste klara av för att få tillhöra den vanliga, normala världen. Krav som livet ställer på oss och som vi bör fixa för att det ska fungera.

Visst kan jag förstå att det är svårt att inse hur mitt liv kan vara och varför jag inte kan ta mig samman som många andra i sorg... Till det kan jag bara svara att vi alla är individer och vi alla har olika förmågor att "klara" av saker. Mina förmågor är många och de är väldigt varierade men för tillfället så står de flesta på vänt... De väntar in att innehavaren ska kvickna till och återgå till livet.

Fast frågan är om jag någon gång kommer att bli den jag var...? Den gamla, glada, strikta och pryda Sarah... Ja, ja sluta skratta nu... Lugn och timid sa jag en gång om mig själv och grannen "dog" av skratt... Min självuppfattning kanske är under all kritik...

Min poäng är att jag har förändrats... sett livet i vitögat och insett att livet kan erbjuda så mycket mer än det som varit... inte för att jag klagar på det som varit, livet med Johan var speciellt och alldeles... alldeles underbart... allt annat än stilla sittande och stabilt. Det svajade och blåste där som i alla andras liv.
Jag har haft ett bra liv och mitt liv fortsätter framåt även om jag sover bort den största delen just nu... Jag har sagt det förr och jag säger det igen... Livet pågår hela tiden och jag vet att det inte pågår runt mig utan med mig. Jag gör mitt bästa att följa med... Jag sitter inte längre på handbromsen och försöker dra den bakåt... bakåt i ett hopp att stoppa tiden... tillbaka till det som var. 

Nej, livet rullar och jag sitter i min Volvo och följer med... Nja, ingen Volvo för jag lovade Johan att det aldrig ska stå en på vår uppfart som är registrerad på mig eller på honom... En A-traktor är väl ändå ingen bil, eller hur... det är ju en traktor... och de tillhör väl egentligen sonen... 
Ni fattar nog vad jag menar... Livet rullar och det gör en Volvo också... En metafor. 

Själv kör jag en Kia Sorento med trasig backkamera... återigen ett samtal som måste ringas... Det här är inte okej... den där listan blir längre för varje dag och mina skygglappar sitter väldigt hårt. 

Nu börjar jag fatta behovet av en man... en bilansvarig... Herre Gud, vad jobb det är med en bil och tänk er då när sonen har X antal A-traktorer... Jag får snart anställa en gårdskarl. Ett substitut för en poolansvarig då vi inte har en pool... Hmm, en tanke, god som många andra...

Dagens aningens snurriga inlägg handlar egentligen om trötthet. Om allt jag vill göra men inte finner kraften till.
I vårt gemensamma liv, Johan och mitt, så körde han bil och jag satt bredvid och sov. Nästan jämt... Vi har ungefär 600 meter upp till riksvägen och det hände flera gånger att jag sov skönt innan alla fyra hjulen smekte riksvägens asfalt... sov med huvudet sexigt, hängande åt sidan... ;)
I dag har jag kommit fram till att jag sov väldigt ofta på dagtid när vi var gifta... (vi är fortfarande gifta trots att jag tagit av mig ringarna.) 

Jag sov gärna en gummatimme när vi var ute med båten... hade ett behov att få vara ensam för jag var trött och slutkörd. Mitt ljus brändes redan då i båda ändar utan att jag fattade det... trots några varningssignaler som svimningar och magkatarr. Jag ville klara av allt. Jag ville vara den coola trebarnsmamman som var med och drev ett företag trots att gubben hennes låg borta på arbete under veckorna. Vara den tuffa kvinnan som fixade både hus och hem samt ett krävande arbete. För det gjorde väl alla... 

Nu med facit i hand så var det inte så klokt... det var galet. Tre barn inom loppet av fyra år, egen verksamhet med anställda och delägarkollegor. Johan som var arbetsledare på sitt jobb och prioriterade det före oss många, många gånger... Vilken tur att hans mamma bor nästgårds så hon kunde rycka ut och hjälpa till. Vi var unga och dumma och med tiden blev vi bara äldre och dummare eftersom det tog tid innan vi insåg vad vi hade och gjorde.
I dag skakar jag på huvudet åt vårt liv, åt de val vi gjorde... men det var vårt liv då och utan det så hade vi inte varit de vi var...

Thank God, så köpte vi båten... eller ja, Johan köpte båten med mitt godkännande... ett godkännande som var ganska svagt. Jag trodde aldrig att det skulle fungera men det har varit vårt andningshål... för där ute på sjön är det dålig mottagning och det finns inga måsten... Om man bortser från hans och Millas behov att städa båtarna och "tävla" med varandra så var den tiden "måste-fri." 
Bara njuta av varandra och se barnen leka... fiska och fika och bada... vad mer kan man kräva av livet.... Ingenting... Dessutom sover man otroligt gott när vågorna kluckar mot skrovet och gungar en till sömns... många gånger om dagen om jag fick bestämma...

Så är det idag men aningen värre. Jag gäspar när klockan är 10 och kroppen somnar till mer än en gång om jag ser på en film. En aktivitet om dagen är vad jag fixar. Ska jag iväg på min buggkurs så får jag ta det lugnt på förmiddagen för att orka den där timman...
Man kan ju tänka sig att jag skulle skippa den timman om den tar så mycket energi från mitt lager men den timman är den tid som jag inte tänker på något annat.
Då finns det bara danspartnern och kroppen i fokus... denna mjuka, goa kropp som snurrar och kliver sina steg till musiken... lära sig nya turer och lära mig att släppa kontrollen... JAG STYR INTE!!!
Eller hur...?  ;)

Jag trodde aldrig att man kunde bli så här trött och utmattad... fast det heter ju utmattnings depression även om jag skulle vilja säga utmattnings symtom. Nog är jag låg som en sänkt Epa men de som verkligen är deprimerade skulle tycka att jag är på en tripp till himlen... det finns olika stadier i denna diagnos.
Det som kan anses en aningen lustigt är att det inte finns någon diagnos för djup sorg... då är man deprimerad... tre månader får man sedan ska man vara tillbaka i sådant skick att man ska klara av livet igen. Vardagen, barnen och jobbet. Undra vem som har bestämt det... den personen kan aldrig gjort den resan som jag gör... aldrig i hela livet. För då skulle hen veta att alla är vi olika och vi tacklar livet på olika sätt...

Förr, innan allt detta serverades mig på en iskall is så var jag en social varelse... en person som gillade att ha folk hemma, gå på bjudningar och umgås med vänner och bekanta.
Nu så ser jag helst till att vara hemma, möjligen gå ned till grannarna eller åka bort till Majsan. En fika på mitt lokala hak, Broby Unikt, klarar jag av...

Jag har deltagit på några offentliga "festligheter" men då håller jag mig till min flock där jag känner mig trygg och där jag inte behöver se andra människor. Gillar inte överraskningar om jag inte är medvetna om dem innan... så kort, jag gillar inte överraskningar. De tar alldeles för mycket kraft. 

Åka ut till IKEA eller Marieberg köpcentrum går bra en timma eller två innan alla intryck har ätit upp hela mig och jag stupar i säng där jag somnar som en liten bebis.... snarkar tills barnen väcker mig och vill ha mat... Kan man inte äta korv m bröd alla dagar i veckan..? Måste man variera med falukorv och tjockkorv...? 

Tillbaks i min bubbla som jag tillbringade en ganska lång tid i under min första chocksorg. Tiden då kugghjulen stannat och oljan i dreven var slut. Jag har fastnat där igen men jag tog mig ur förra gången så jag kommer göra det denna gång också... Det tråkiga är bara att livet är som Volvon... den låter hjulen rulla mot vägens underlag.
Jag får en känsla av att jag missar en massa... paniken kryper upp från magen, upp genom halsen som är trång pga av katter och damer som måste bada i parfym innan man går på bio... Den exploderar sedan i en suck... en suck av besvikelse.

Usch vad deprimerande jag är... (se nu en smileys med uppspärrade ögon)
Just ja, jag är hemma för utmattning och depression... så var det...

Ändå är jag lite glad idag... Jag får besök vid mitt slitna köksbord, jag lyssnar på min brors Julbugg-lista, känner att kroppen vill dansa och jag skriver några rader...
Solen skiner och jag orkade med en promenad idag... Fått luft i mina katastrofala lungor och fått känna att livet faktiskt leker... Känt mig delaktig i detta som är livet den 7 december 2015.

Jag kommer att resa mig, en aning mulligare men med en lite bättre kondition. Resa mig och ge mig själv livet tillbaka. Det kan bara jag göra... och det gör jag.... lite i taget... med en saffranskladdkaka o en kopp te. ❤️