söndag 3 januari 2016

Det här att vara ensam...

Jag har varit ensam i ca ett år och nio månader men blir fortfarande förvånad när jag står i allt och inser just det... 
Ni som är ensamma av olika skäl kanske skrattar åt mig, jag menar att det tar sådan tid att vänja sig... 
Allt planerande och packande... Nedpackande och uppackande... Fylla och tömma bilen... 
I med alla skidor och stavar, pjäxor och hjälmar... ryggskydd och "Gunbritts" moster. 

Nu har jag ju tre barn, fullt medveten om det men ändå så står jag där... nej, jag ränner fram och tillbaka... in och ut från stugan... ut till bilen... 
Bärande på den ena och den andra väskan... står och klurar hur jag ska "fylla" bilen på det mest effektivaste sätt...
 
Detta var ju Johans jobb... Han var så gräsligt duktig på detta... att stuva rätt så allt och lite till fick plats... 
Har två speciella minnen av just sådant packande...

Vår andra båt... gamla kylskåpet eller om det var det nya... skit samma... Jag står där på alla fyra och packar in alla kylvaror... nöjd då jag fått in allt men inser att en kylväska står kvar... fullastad med mat som ska in. 
" Flytta på dig, älskling...." 
Efter en liten stund ropar han och frågar om det är något mer jag ska ha in i kylen... WTF!?!?!?!

Det andra minnet är när vi ska ta Johans Nissan Navara upp till Sälen för att fira jul. Vilket packutrymmen den hade...
Han var så himla stolt, bubben. Han skröt till Majsan och Stefan att den här "svalde" allt så hade de något de inte fick med var det bara att komma över med det...

Nu skattar jag och ler gott för jag minns hur han stod där och insåg att i sin glädje över detta utrymme hade han glömt att stuva för till sist var det fullt och det stod flera artiklar kvar på marken... :) 
Göra om och göra rätt... Allt fick plats, även M&S's grejer... 

Nu står jag här ensam med mitt stora dilemma... 
Jag har ju en bil med 7 platser och det finns tre tonåringar som ska sitta där bak så hur perfekt kan det bli om en får sitta allra längst bak... sära på problemen... ;) 

Jo men piiiiiip... om man inte hade en förbannade plastmatta som i och för sig är bra för att skydda bilmattan mot väta och smuts... MEN den här är inte den ihopfällbara sorten... 
Kände mig som kanotisten i Göta Kanal...
 
Den där mattan skulle jag ju ha lämnat hemma men det innebär ju också att jag då behövde ha tänkt till ordentligt innan... 

Det blev tre tonåringar på rad i baksätet... i över 30 mil... Halleluja!!!! 

Allt kom med men det såg ut som ett "plocke-pinn" av pjäxor och annat... 
För inte gick det att packa som vi brukar då jag körde iväg de där tre till backen för att slippa ha dem springa omkring och irritera mig med frågan: "Är vi klara snart?" Då ska ju deras utrustning in i bilen... den som vi brukar lägga längst ned där uppe i boxen... 

Nu var jag ju inte ensam i hela stugan... bara med mitt/vårt... Stora sonen fanns ju där och familjen vi semestrat med... 
Sonen kom upp till sist... kanske efter att ha hört sin mamma skälla på gasdämparna på takboxen som har varit Out Of Order unde flertalet av år... långt innan maken dog... 
Efter att den slagit igen på mig mer än tre gånger hade jag svårt att kontrollera mitt språk och efter att jag klivit in i hallen och blivit attackerad av den lilla svarta borsten/sopskyffeln som hänger innanför dörren så klev sonen upp... ;) 

Att vara ensam kan vara helt okej... med en ljudbok och en stickning... en kopp te på soffbordet... då är det nice men när man ska vara både mamma och pappa, ja då suger det... men jag löser det. 

Jag får senare stolt stå och se på när killarna kör varv på varv på isbanan med gokartrarna... med allt inpackat i bilen... Hoppas jag... ;)

Nu är vi hemma... trots tjafs i baksätet, kissnödig chaufför och passagerare... trots milslång kö ned från Sälenberget... 

En underbar semester med skratt och nya minnen... Lite snö men herregud, vad gör väl det... 
Spel och gemenskap gör att snöns betydelse inte blir så stor... ❤️

Tack älskade grannar för att ni orkade stå ut med oss... trots att vi är 1-... ❤️



2 kommentarer:

  1. Ja, hör det du. Det tar tid, lång tid att fatta på riktigt. Det tog flera år efter min mans död innan jag egentligen fattade, nästan på riktigt att Stig inte fanns mer, aldrig kom tillbaka, tyckte hela tiden det var konstigt. Men så bra att du kunde skratta åt situationen. Under min sorg hittade jag en text som jag placerade i mitt hjärta. Bortom överlevnad heter den. Du hittar den på
    http://www.steeperz.com/feed/2010/01/05/forlovningsdag/
    Leva-Kerstin
    www.steeperz.com

    SvaraRadera