Tiden går och sätter sina spår...

Solen skiner och jag känner att livet kan vara riktigt fint... även om vardagen stör mellan varven... 

Mitt liv står inte på vänt längre... 

Ni som har hängt med under åren vet jag menar... jag har ofta funderat på när mitt liv ska börja rulla igen... har känt att alla andra lever medan jag står i någon förbaskad bubbla och ser på... andra får delta, KAN deltaga medan jag springer i detta hamsterhjul som kallas den sörjandes liv... 

Ofta har jag inte ens sprungit utan jag har legat på "golvet" och följt med hjulet runt... illamående och yr... 

Nu deltar jag i livet och det känns fantastiskt... En ynnest att få leva igen... 

Många som står mitt i skiten tänker att det kommer aldrig gälla mig... för så dåligt som jag mår nu, ja... då kan man inte komma upp...

Jag har stått där, jag har kravlat i leran, har sugits ned av kvicksanden... velat avsluta mitt liv... 

Varit så långt ned man bara kan vara... 

Nu har mitt plotter visat mig fram till farleden och jag är på väg ut på öppet vatten... okänt vatten... 

Det finns ingen karta som säger vart jag är på väg, mot vilken hamn jag ska lägga ut kursen... Ingenting är givet, bara att jag har tagit över kaptensmössan och styr själv...

Ja, inte vår båt då... inte än... men snart den också... ;) 

I går på löpbandet "stod" jag som ett fån och bara log... bara så där... 

Flera av de lediga äldre tittade på mig, den enda under 30... ;) 

Och varför ska jag inte få le...? Måste jag ha en given orsak till varför jag känner mig lycklig och förunnad...? 

Det räcker oftast bara med att ett meddelade slutar på "Kram" eller att jag får ett "God Morgon" från en vän... en lunch med en tjejkompis... tid hos frissan... snälla barn som plockat undan efter sig... 

Livets små enkla ting gör mitt liv så mycket trevligare än vad det var innan jul...

Jag vet inte riktigt exakt vad som gör att vändningen kom just nu.,. 

Vila, terapi och en massa dans...

Dansen ger så mycket som man inte tänker på... Nya vänner, gamla vänner som hänger på och delar mitt nya intresse... rörelse, seratonin och energi... 

Kanske det som påverkar mest är nog kontakt... inte den sexuella kontakten utan mänsklig kontakt... 

Någon som tar på mig... det har inte hänt på snart två år... 

Jo då, kramar är ett måste i vår familj... 

Speciellt i Johans familj... till mina barns fasa när de var yngre... Nu vet de att det ingår när mostrarna och kusinerna kommer... ❤️

Men detta blir något annat... jag kan nästan inte sluta le när jag dansar... och musiken har jag fastnat för... 

Jag hör och känner stegen... och tappar jag takten så finns det en som börjar räkna... 1 2 3 4... ;) 

Utmaningen är att kunna sjunga med när luften i lungorna är slut... speciellt efter många snurrar... ;) 

Nästa utmaning är att lära mig dansa aktiv fox... lite mer Dirty Dancing än den vanliga mogendansen... Och det känns okej... :) 

När denna bild kom upp i mitt flöde på Facebook så log jag... lite sorgsenhet finns det nog allt... 

Sedan Johan dog har vi bara varit nere på sjön en gång... innan var vi nere nästan varje helg... Nu har vi ju i och för sig inte haft så bra vintrar de senaste åren... 

Jag saknar den gemenskapen som vi hade där ute på sjön... men bilden är ett fint minne... 

Hoppas att jag och barnen kan få många fina minnen framöver som kommer dyka upp i våra flöden... 

Det är sådan befrielse att inte känna skuld och ånger... Inte känna att visst borde jag inte känna så här... 

Men jag får vara glad, jag får vara lycklig och det är min fullaste rättighet att leva mitt liv... Både får och kan delta i mitt eget liv... 

Johan skrattar troligen vart han än finns... Inte vill han att jag ska sluta leva... 

Nä, han skrattar sin underbara skratt och pekar på mig... "Ut med dig, hjärtat! Ut och övervinn världen! På med dina röda skor och skaffa lite kärlek... ❤️"

Han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina minnen och förhoppningsvis kommer jag kunna dela Johan med vem jag än träffar på i livet... det är ett måste... 

Johans minne, hans familj, som är min familj kommer alltid finnas kvar... mina svärföräldrar kommer alltid vara mina svärföräldrar ❤️ och släkten Jernmark kommer man inte undan så lätt... ❤️

Jag känner att jag är redo att insupa livet på hög nivå... även om jag just i dag känner mig som en ilsk liten bitch... 

Kanske har det med att jag får åka en ouppfostrad Saab som inte växlar själv och inte vill dra iväg på 2:an... ;) men jag lär mig nog... allt i livet är ju inte en promenad på rosenblad... 

Jag om någon har lärt mig det... ❤️